Tobias Pontara

                                                                  090368-2531

                                                                  4752 Filosofi

                                                                   Lärare: Kasper Lippert-Rasmussen

 

 

KONSEKVENTIALISM, INTEGRITET OCH

DET PERSONLIGA PERSPEKTIVET

 

Innehåll

 

1. Inledning.........................................................................  s.2

 

2. Konsekventialism........................................................ s.9

 

3. Invändningen................................................................  s.14

             3.1. Williams..........................................................  s.15

             3.2. Scheffler.........................................................  s.18

                  3.3. Nagel...............................................................  s.22

                  3.4. En invändning och två argument...............  s.24

 

4. Kagan: Ett konsekventialistiskt svar..................  s.27

 

5. Konsekventialism eller inte?.................................  s.32

 

Litteraturförteckning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1. INLEDNING.

                                                                                                                                    

      Enligt konsekventialistiska teorier skall det moraliskt riktiga handlandet för varje individ, d.v.s. de handlingar han är moraliskt förpliktigad till att utföra, avgöras av vad som är bäst för den totala summan av individer. Sådana teorier hävdar att vi alltid bör handla så att konsekvenserna av våra handlingar blir de bästa möjliga rent generellt eller objektivt sett. Vi har en stående förpliktelse till att maximera det överodnade eller sammanlagda goda, d.v.s. vi är alltid  förpliktigade  till att välja det handlingsalternativ som är optimalt i den betydelsen att det frambringar mest möjligt av det goda[1]  i världen, oavsett hur detta skulle påverka vårt eget liv.

     Detta kan verka orimligt. De flesta av oss tar för givet att vi har rätt att - inom vissa gränser - leva vårt eget liv som vi vill och vi reagerar mycket kraftigt om någon ifrågasätter detta. Vi anser det som en självklarhet att de livsprojekt som vi identifierar oss med och de nära relationer som vi  (förhoppningsvis) har till familj och vänner är något som det inte - utom möjligen i oerhört extrema fall (om ens då) -  kan krävas av oss att vi bör ifrågasätta eller kanske till och med uppge och “den bottenlösa förpliktelsen till att förbättra världen” som konsekventialismen verkar tillskriva oss skulle nog många av oss, i likhet med den engelske filosofen Bernard Williams, avvisa som absurd.

      Men har vi rätt? Är det så självklart att jag har lov att tillfredställa mitt djupa behov för t.ex. klassisk musik när de pengar jag använder på konsert-biljetter och CD-skivor istället kunde skickas till Röda Korset och på detta sätt vara till oerhört mycket större gagn? Och hur självklart är det att jag är i min fulla rätt att gå på restaurang när den summa pengar jag gör av med kunde föda ett barn i tredje världen i månadsvis? Varför  är vi så övertygade om att vi har rätt till att fullfölja våra egna intressen på bekostnad av det överordnade eller gemensamma goda? Vad är det som är så speciellt med mitt liv och som gör det så självklart för mig att fylla det med allehanda (mer eller mindre viktiga) små glädjeämnen när folk svälter ihjäl omkring mig? Har jag ens rätt till att värna om för mig  livsviktiga projekt och relationer när världen ser ut som den gör omkring mig? Nästan alla av oss anser väl att vår värld är en bättre värld ju mer av det goda som finns i den; är det inte inkonsekvent av oss att ändå anse att vi inte är förpliktigade till att förverkliga en sådan värld? Vad har vi för försvar - mer än ett blankt avvisande -  mot konsekventialisten som säger oss att vi är under en stående förpliktelse till att maximera det goda i världen och att vi inte har någon rätt att tillägga vårt eget liv större relevans än någon annans? Är vi inte helt enkelt hopplösa egoister som konstant misslyckas med att leva upp till de krav som moralen ställer på oss? De pengar jag lägger ut på en hamburgare kunde rädda ett barn i tredje världen från att svälta ihjäl men de flesta av oss anser nog att jag inte har handlat moraliskt fel när jag köper hamburgaren, däremot skulle väl i princip alla anse det vara moraliskt förkastligt om jag skulle undlåta att rädda ett drunknande barn bara därför att jag inte ville blöta ner mina kläder. Men vad är skillnaden här? Varför handlar jag moraliskt fel i det ena fallet och inte i det andra? Är inte vår vardagliga inställning till vilka moraliska förpliktelser vi har och inte har oacceptabelt inkoherent och irrationell?

      Men många av oss har ett intuitivt motstånd gentemot det konsekventialistiska kravet som säger att man i varje situation bör utföra den handling som mest bidrager till det överordnade eller samlade goda. Det är inte bara det att vi betraktar det som alltför krävande eller kostsamt att efterleva, vi betraktar det helt enkelt som orimligt och felaktigt. Konsekventialismen verkar utgöra ett hot mot människors möjligheter till att  utforma och skapa sina egna liv, mot deras livs- eller grundprojekt, mot deras relationer till dem som står dem nära; konsekventialismen verkar i sista hand utgöra ett hot mot individens integritet och därmed mot meningen med hans liv.

     Man kan alltså fråga sig om inte det konsekventialistiska kravet i princip under-känner individens rätt till att fullfölja och förverkliga de projekt som är intimt sammanbundna med hans föreställning (medveten eller omedveten) om ett gott och meningsfullt liv[2]. Vidare verkar det som om konsekventialismen i hög grad kan leda agenten till att utföra handlingar som han inte identifierar sig med som sina egna, utan snarare upplever som utifrån kommande kommandon; som externa och påtvingade krav till vilka han har att anpassa sig vare sig han vill eller inte. Är det inte risk för att en sådan extern press på agenten leder till att han blir alienerad från sig själv i både sin självuppfattning och sina handlingar?

      Det verkar finnas en spänning mellan individers integritet och deras behov av att leva meningsfulla liv, på den ena sidan, och en opersonlig, objektiv moralteori som konsekventialismen - vilken genomtränger varje aspekt av våra liv - på den andra. Denna spänning kan tyckas öka av att både konsekventialismen och invändningarana emot den verkar mycket rimliga. Det är denna - åtminstone vid första anblicken - krock mellan en opersonlig moralteori som kon-sekventialismen och personlig integritet[3]  som jag vill undersöka i denna uppsats.

      Det är här på sin plats att säga några ord om den invändning mot konsekvent-ialismen som jag har tänkt mig att diskutera. Det är inte  den invändning som går ut på att konsekventialismen kan tillåta, ja kräva av oss att vi handlar ont, snarare går den ut på att konsekventialismen kräver av oss att vi skall vara alltför goda, att den kräver för mycket av oss, att den inte ger oss något val och att vi därför måste förkasta eller modifiera den. Man kan formulera detta på ett annat sätt: ämnet för denna uppsats är inte agent-centrerade restriktioner  utan agent-centrerade valmöjligheter.

        Agent-centrerade restriktioner är förknippade med deontologiska teorier.

Sådana restriktioner utgör begränsningar i de handlingar som är tillåtna för agenten, de är påbud som säger honom vad han  inte får eller bör göra, som t.ex. att ljuga eller slå ihjäl andra människor - och han är förbjuden att utföra en sådan typ av handling även  om detta skulle vara det enda alternativet att förhindra ett större antal liknande handlingar. Agent-centrerade valmöjligheter är inte nödvändigtvis förbundna med någon till konsekventialismen alternativ moralteori,[4]  de är snarare ett uttryck för en reaktion på moralteorier som upplevs som alltför krävande, framförallt då konsekventialismen. Deras funktion är att ge agenten en säkrad sfär mot moralens alltöverskuggande krav och värna om hans integritet. Konsekventialismen erkänner varken agent-centrerade restriktioner eller agent-centrerade valmöjligheter.[5]

      Även om denna uppsats, som sagt, fokuserar på de senare så blir det omöjligt att helt utelämna agent-centrerade restriktioner, jag diskuterar dessa kort i kapitlet om konsekventialism och jag återkommer till dem igen när jag framlägger S.Kagans kritik av agent-centrerade valmöjligheter i kapitel fem.Sambandet mellan dem kan också vara närmare än vad man vid första anblicken kanske tror: att utföra grymma och hänsynslösa handlingar är ofta något som är föremål för agent-centrerade eller deontologiska restriktioner men det kan också utgöra ett hot mot agentens integritet och därmed (åtminstone i vissa fall) ge upphov till agent-centrerade valmöjligheter. Det ses alltså att det råder en viss överlappning mellan dem. Icke desto mindre är de logiskt oberoende av varandra: man kan argumentera för valmöjligheter utan att acceptera restriktioner och man kan argumentera för restriktioner utan att argumentera för valmöjligheter[6] .

      Om konsekventialismen är oförenlig med personlig integritet, vilken av dem bör då förkastas? Jag tror att det är viktigt att man undviker vissa fallgropar om denna diskussion skall föras på ett fruktbart sätt.  Många konsekventialister verkar betrakta non-konsekventialistens[7] invändning som en dåligt maskerad form av egoism och självtillräcklighet, medans non-konsekventialisten i sin tur ofta är alltför snabb till att betrakta konsekventialister som någon sorts fanatiska rationalitets och maximeringsdyrkare. Sådana retoriska utfall  kan knappast tillföra diskussionen mycket annat än ett förstärkande av förutfattade meningar.  Det är helt enkelt av största vikt att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom konsekventialistens och non-konsekventialistens respektive uppfattningar och en sådan förståelse uppnås inte genom anklagelser för egoism eller kalkylerande känslolöshet.

      Det förefaller mig som om den centrala intuitionen bakom konsekventialismen är mycket enkel och mycket rimlig, något vi nästan alla skulle kunna skriva under på: att det finns så mycket som möjligt av det goda i världen (eller om man  nu delar den klassiskt utilitaristiska synen på vad det goda består i: att ju mer lust/lycka - eller ju mindre lidande - det finns i världen, desto bättre är det ). Den som accepterar att denna tankegång är plausibel har väl också ett mycket starkt skäl att acceptera det konsekventialistiska riktighetskriteriet: att en och endast en handling är den riktiga i varje situation, nämligen den som frambringar mest av det goda (eller för att ta klassisk utilitarism igen: mest lust/lycka), eller åtminstone att det som är moraliskt viktigt är konsekvenserna av våra handlingar. Varje seriös kritik av konsekventialismen måste ta dessa “djupt plausibla” (för att tala med Scheffler) aspekter av den på allvar.

      När det gäller den  typ av non-konsekventialism som är relevant för denna uppsats så tror jag att den intuition som liggar bakom denna invändning mot konsekventialismen delvis består i  att konsekventialismen är för krävande: konse-kventialismen ställer krav på oss som det är alltför omkostnadsfullt för oss att leva upp till, vi är människor och inga moraliska helgon; men jag tror också att denna intuition rymmer en känsla av att konsekventialismen utelämnar och inte erkänner det personliga perspektivet: konsekventialismen erkänner inte agent-relativa  utan endast agent-neutrala  skäl.[8] Om konsekventialismen kan kräva av oss, när det så skulle behövas, att vi skall uppge våra viktigaste livsprojekt eller de relationer som vi har till dem som står oss nära, så är det inte märkligt att vi upplever den som ett hot mot allt det som ger våra liv mening.[9] Det konsekventialistiska begreppet om rätt handlande kräver, som Scheffler säger, att agenten ger sin energi till sina projekt i strikt proportion till den vikt dessa bedöms att ha utifrån ett opersonligt eller objektivt perspektiv. Denna aspekt av konsekventialismen utgör en av kärnpunkterna för integritetsinvändningen.

       Här står till synes två plausibla uppfatningar om hur vi bör handla och leva våra liv, mot varandra. Båda är problematiska. Non-konsekventialisten löper risken att hamna i den egoism som vissa konsekventialister gärna vill tillskriva honom, om han kategoriskt avvisar att vi har något som helst skäl till att befrämja och handla för det goda[10]; en position som de flesta moralfilosofer nog gärna vill undvika. Konsekventialistens krav om att var och en av oss har plikt till att handla optimalt i varje situation - d.v.s. att endast den handling är moraliskt riktig som mest bidrager till det överordnade goda (om det finns två handlingar som bidrager lika mycket till det överordnade goda så ställer sig konsekventialismen neutral inför vilken av dem som bör utföras) - kan å sin sida antaga en predikande och despotisk prägel som många, kanske de flesta, människor inte kan acceptera - det är som om vi förvandlas till en sorts objektivitetens slavar (hurvida denna komplikation verkligen är ett problem för konsekventialismen eller om det bara är att “be om frågan” att ta upp den här kan väl diskuteras - det är ju delvis detta som denna uppsats handlar om). 

      Men kanske är konsekventialismen inte alls oförenlig med personlig integritet? Konsekventialisten kan, lite grovt sagt, reagera på två sätt gentemot integritetsinvändningen. Han kan acceptera att hans teori krockar med personlig integritet och därmed hävda - eftersom han anser sin teori för den mest plausibla eller helt enkelt för sann - att integritetsinvändningen är ohållbar: att leva upp till konsekventialismens krav kan betyda mycket stora offer för agenten, men vem har sagt att moral skall vara en lätt sak?

       Det andra alternativet är att hävda att konsekventialismen är förenlig med personlig integritet. Att försöka att handla i överensstämmelse med konsekventia-lismen i varje situation verkar lätt att kunna leda till kontraproduktiva resultat och ett mindre ihärdigt försök på att konstant handla optimalt kan i det långa loppet ofta visa sig att vara mer produktivt. Konsekventialisten kan - utan att uppge sitt riktighetskriterium - hävda att det finns goda konsekventialistiska skäl att ofta i vardagslivet inte  tänka eller handla konsekventialistiskt. Denne konsekventialist -  vi kan kalla honom den indirekte   konsekventialisten - kan också hävda att personlig integritet är något vi bör försvara eftersom det är mycket möjligt att personer med en stark integritetskänsla är mindre tillböjliga till att utföra grymma och meningslösa handlingar och att de kommer att leva mer värdeproducerande liv än personer med mindre eller helt utan integritet. Den indirekte konsekventialisten kan, verkar det som, ge personlig integritet en plats i sin teori genom att hävda att den har ett mycket viktigt instrumentalt värde.[11] 

      Det är en empirisk fråga vilka typer av karaktärsdrag, dispositioner, motiv och regler som i praktiken på längre sikt ger de bästa konsekvenserna - i princip skulle det till och med kunna visa sig att det finns mycket goda konsekventialistiska skäl att anpassa sina handlingar till  ett deontologiskt moralsystem. J.Dancy ger ett exempel på hur den indirekte konsekventialisten resonerar:

 

If we would create less value by aiming to maximize value, then we should  aim for somthing else instead. The question what we should aim for is an empirical question, but a good possibility is that we should be the sorts of persons who are directly concerned for our own projects ...[12]

 

     En del indirekta konsekventialister påstår att vi gör bäst i att fortsätta våra liv som vanligt och att integritetsinvändningen inte är någonting annat än ett argumentatoriskt luftslott. Det första man kan fråga sig är om en konsekventialist (i  vår aktuella värld) verkligen konsistent kan mena att vi (i stort sett) kan leva vidare som förut. Den andra och på sitt sätt viktigare frågan kan ställas på följande sätt: förutsatt att konsekventialisten kan visa att hans teori kan acceptera och ge plats åt personlig integritet, har han därmed tagit udden av integritetsinvändningen? Att integritetsinvendningen verkar rymma två aspekter kan skapa en misstanke om att en sådan konklusion är förhastad. (På grund av platsbrist är det dessvärre inte möjligt för mig att fullfölja denna diskusion till den grad jag önskar - men se kapitel 3.4 och kapitel 6).

      Antingen har vi en krock mellan konsekventialism och personlig integritet - den konsekventialist som går med på detta accepterar att hans teori vid många tillfällen kan kräva ett uppoffrande av personers integritet - och kanske också att hans teori i grunden kränker personlig integritet - men anser att detta inte är ett hållbart argument emot den; eller också kan konsekventialisten ge plats till personlig integritet i sitt system.[13]  Men det är som antytt ovanför inte säkert att non-konsekventialisten, även om han accepterar denna senare lösning, anser den som en tillfredställande lösning. Kanske får konsekventialisten det riktiga svaret på fel grunder. Det kan visa sig att integritetsinvändningen riktar sig lika mycket mot indirekt konsekventialism som mot direkt konsekventialism. Det kan visa sig att integritetsinvändningen har sina rötter i en djupare, underliggande invändning: en invändning som handlar om vad det överhuvudtaget innebär att vara en människa.

 

 

 

 

2. KONSEKVENTIALISM.

 

      I detta kapitel skall jag ge en mer detaljerad och omfattande framställning av konsekventialismen än den som läsaren gjorts bekant med i inledningen, samtidigt skall jag försöka ta fasta på de aspekter av teorin som är relevanta för denna uppsats.Enligt konsekventialismen är det moraliskt riktiga handlandet en följd eller en funktion av det goda: vadhelst som ges ett intrinsikalt värde är bestämmande för riktigheten och felaktigheten av våra handlingar. Det som är intrinsikalt värdefullt  är värdefullt i sig självt  och inte som medel till någonting annat. Vad nästan alla konsekventialistiska teorier har gemensamt är att det som har intrinsikalt värde bör maximeras, ju mer av det som finns (och ju mindre det finns av det som har negativt intrinsikalt värde) desto bättre. Vi är enligt konsekventialismen moraliskt förpligtigade till att handla så att vi i mesta möjliga mån bidrager till maximerandet av det överordnade eller sammanlagda goda.[14]  Moral handlar enligt konsekventialisten fundamentalt sett om att befrämja och frambringa det överordnade goda; man specificerar först en princip för hur  man kan rangordna överordnade tillstånd från bästa till sämsta utifrån ett opersonligt, objektivt perspektiv, d.v.s. vilket sakernas tillstånd som är bäst utifrån en opartisk synpunkt, för att sedan kräva att varje agent[15]  vid alla tillfällen handlar på ett sådant sätt att han producerar det högst rangordnade tillstånd han har möjlighet till.[16]  När vi talar om konsekventialism så talar vi alltså om en teori om utifrån vilket kriterium vi bör tillskriva handlingar deras moraliska status (moraliskt riktiga, moraliskt felaktiga) och följdaktligen hur vi bör handla.

      Grovt sagt[17] (“grovt sagt” därför att jag här utelämnar frågor som rör axiologi -  men se nedanför) kan konsekventialismen sägas att bestå av två aspekter som kan framläggas på följande sätt:

 

              (1) Våra handlingar tillskrivs deras moraliska status endast urifrån deras            

                     resultat eller utfall.

 

              (2)  En handling H är moraliskt riktig (rätt) om och endast om den

                     frambringar mer (eller minst lika mycket) av det överordnade 

              goda än någon alternativ handling.

 

    (1) säger att våra handlingar skall bedömas uteslutande utifrån deras konsekvenser (och inte t.ex. utifrån vilket   motiv eller sinnelag de är utförda med ), medans (2) tillför den maximerande aspekten som säger att det endast finns en riktig handling i varje situation, nämligen den som frambringar mest av det överordnade eller sammanlagda goda[18] (detta sista uttalande bör kanske modifieras en aning: om det finns två handlingar som har exakt samma utfall, d.v.s. producerar lika mycket  av det goda, så förhåller sig konsekventialismen neutral inför vilken av dem vi bör välja - detta framgår också under punkt  två). Från (1) och (2) kan man väl utan alltför stora risker säga att det följer att vi är moraliskt förpliktigade att utföra H: om H är den handling tillgänglig för mig som frambringar mest av det goda så bör jag utföra H.

       Vad det goda eller intrinsikalt värdefulla består i  är däremot en annan sak och något som många konsekventialister är djupt oeniga om. Detta är inte en normativ utan en värdeteoretisk eller axiologisk fråga. Klassiska utilitarister hävdar t.ex. att det enda som har positivt intrinsikalt värde är lust eller lycka, men man kan tänka sig många andra alternativ. Man kan t.ex. tänka sig en konsekventialist som hävdar att det enda som har intrinsikalt värde är handlingar som är utförda i enlighet med Kants tredje formulering av det kategoriska imperativet, en sådan konsekventialist skulle följdaktligen hävda att det enda som bör maximeras är en sådan typ av handlingar. En del konsekventialister hävdar en eller annan form av pluralism, d.v.s. att det finns flera olika saker som har intrinsikalt värde, t.ex. lycka, kunskap autonomi, frihet, jämlikhet o.s.v.

      Diskussionen omkring vad som har intrinsikalt värde är dock inte relavant när det gäller syftet för denna uppsats[19]  då de invändningar mot konsekventialisten jag här är sysselsatt med är riktade emot den som en objektivt funderad normativ teori. Det är konsekventialismens krav om att vi alltid är förpliktigade till att leva och att handla så att vi i största möjliga grad maximerar det överordnade eller objektivt goda som är målet för integritetsinvändningen och inte vilken eventuell innehålls-bestämmelse man vill ge av det goda. Jag skall alltså inte - förutom kort i avsnitt 3.2. (Scheffler) - gå in på denna diskussison ytterligare i denna uppsats.

      För att få en ännu klarare bild av konsekventialismen kan vi följa P.Pettit[20]  och se hur den skiljer sig från de flesta non-konsekventialistiska teorier. Om man föreställer sig att det enda som har egenvärde är nära personliga relationer så kan man förhålla sig eller reagera på två sätt gentemot detta värde. Man kan mena att det är ens ansvar att vörda och värna om det i ens eget liv eller man kan mena att det är ens ansvar att befrämja och arbeta för det rent generellt, d.v.s att man bör använda sin tid till att arbeta för att så många människor som möjligt utvecklar nära relationer till andra även om följden av detta skulle bli ett sämre och mindre djupt förhållande till de människor som står en själv nära. Konskventialisten hävdar att det andra alternativet är det riktiga: den riktiga attityden till ett värde vi anser vara viktigt är att försöka befrämja och maximera detrent generellt och vi bör vörda och värna om det i vårt eget liv endast till den grad detta bidrager till den generella ökningen av det. Om det skulle vara nödvändigt för befrämjandet av den överordnade ökningen av nära relationer att man var tvungen att behandla den man älskar grymt eller respektlöst så hävdar konsekventialisten att detta är vad man bör göra. Många non-konsekventialister hävdar däremot att åtminstone en del värden bör vördas oavsett om detta leder till  en ökning av dem på ett överordnat plan eller inte. Det kan tyckas ligga något motbjudande i att man inte bara är rättfärdigad utan också förpliktigad till att behandla en människa som står en nära respektlöst om detta skulle bidraga till att antalet människor som behandlade sina nära med respekt skulle öka.

      Det är lätt att känna sympati för denna kritik men faktum är att här ligger ett stort problem begravet för non-konsekventialismen som i sista hand kan visa sig vara ett starkt argument för konsekventialismen. De flesta non-konsekventialister som menar att vi bör vörda vissa värden i vårt eget liv menar väl också att vi inte bör handla på sätt som kränker dessa värden, d.v.s de hävdar existensen av agent-centrerade eller deontologiska restriktioner. Om jag menar att djupa personliga relationer är något som har egenvärde och om jag menar att den rätta responsen på detta är att jag bör vörda dem i mitt eget liv så menar jag väl också att jag är moraliskt förpliktigad till att inte kränka dem - inte ens om detta skulle betyda att antalet av nära relationer ökade rent generellt. Men just här ligger problemet. Non-konsekventialisten (eller deontologen) hävdar att  ett kränkande av en restriktion R är moraliskt fel; men är det inte inkoherent att hävda att det är förbjudet att kränka R om resultatet av detta skulle bli färre kränkningar av R rent generellt ? Med R.Nozick`s ord: “If nonviolation of R is so important, shouldn`t that be the goal? How can a concern for the nonviolation of R lead to the refusal to violate R even when this would prevent more extensive violations of R?”[21]

      Non-konsekventialistens position är ostabil här (alltså den non-konsekven-tialist som hävdar existensen av agent-centrerade restriktioner, d.v.s. deontologen - det bör hållas i minne att min användning av termen “non-konsekventialism” i detta kapitel avviker från hur jag använder denna term i resten av uppsatsen; se fotnot 6). Det verkar inte rationellt att hävda att en restriktion är så viktig och samtidigt inte vara beredd att göra allt för att minimera överträdelser av denna. Detta kan tyda på att det helt enkelt saknas ett rationale för agent-centrerade restriktioner och att konsekventialistens position är den mer plausibla. Konsekventialismen verkar vara mer i överensstämmelse med det rationalitets-ideal de flesta av oss accepterar i andra icke-moraliska sammanhang. Non-konsekventialister verkar hamna i den paradoxala positionen att de vägrar att minimera de restriktioner de anser inte bör överträdas.[22]

      En annan skillnad mellan konsekventialisten och non-konsekventialisten kan vara viktig att ta upp här. Det är deras respektive förhållande till distinktionen mellan att handla och att underlåta att handla. De flesta non-konsekventialister menar att det är en moralisk skillnad mellan att man under vissa omständigheter  genom aktiv handling förorsakar ett resultat och att man under liknande omständigheter underlåter att handla, även om detta underlåtande får samma konsekvenser som om man aktivt hade förorsakat dem och att detta är något man kan förutse. Enligt non-konsekventialisten är det (i vissa situationer), skillnad på om jag aktivt har ihjäl 20 personer och om de dör som ett resultat av att jag har undrlåtit att hjälpa dem, jag är moraliskt ansvarig i det förra fallet men inte i det senare.  Men enligt konsekventialisten finns det ingen relevant skillnad här: om jag kan rädda 19 personer genom att ha ihjäl en så har jag handlat moraliskt fel om jag underlåter att ha ihjäl denna enda person och jag är moraliskt ansvarig för de andra personernas död även om det är någon annan som har ihjäl dem (denne någon har bestämt sig för att skjuta dem allesamman men om jag går med på hans “specialerbjudande” och skjuter en av dem så lovar han att skona de 19 andra).[23] De 20 personernas död är en konsekvens av att jag avböjde att ha ihjäl en av dem. Jag kunde ha förhindrat deras död, det stod i min makt att göra det och mitt underlåtande att göra det gör mig, enligt konsekventialisten, ansvarig för deras död - allt detta följer av det konsekventialistiska kravet att vi alltid bör handla så att konsekvenserna av våra handlingar blir de bästa möjliga. Så konsekventialismen medför en doktrin om negativt ansvar. Denna doktrin har en viss relevans  när det gäller integritetsinvändningen.

      Från ett objektivt och opartiskt perspektiv kan var och en av oss se att vårt liv och vårt välmående inte väger tyngre än någon annans. Att tillskriva mitt eget liv och mitt eget välmående (eller vad det nu kan vara man anser vara det viktigaste)

större relevans än andra människors är utifrån detta perspektiv att misslyckas med att leva upp till moralens krav. Enligt konsekventialisten är det opartiska perspektivet det korrekta perspektivet i moraliska sammanhang. Detta kan tydligt ses i konsekventialismens förhållande till agent-relativa värden. Som det tidigare antydits så avvisar konsekventialisten att agent-relativa värden har någon relevans i moraliska sammanhang. Ett agent-relativt värde utgörs (eller genereras) av den betydelse något - t.ex. en önskan eller ett projekt - har för mig, vilket oftast står i motsats till den vikt denna önskan eller detta projekt har tillskrivits i den konsekventialistiska objektiva kalkylen, d.v.s. utifrån ett objektivt perspektiv. Det kan t.ex. vara oerhört viktigt för mig att jag får denna uppsats färdigskriven i tid och att jag består min examen; det kan t.ex. vara mycket viktigare för mig att jag består min examen än att X (som också sitter och skriver sitt bachelorprojekt) består sin examen. Men utifrån ett objektivt och opartiskt perspektiv är min succe’ inte viktigare än X`s.[24]  Ett agent-relativt värde ges av den vikt en individ tillskriver detta utifrån sitt personliga perspektiv. Ett agent-neutralt värde är det värde en persons önskningar och preferenser o.s.v. tillmäts att ha utifrån ett opersonligt och opartiskt perspektiv, d.v.s. det värde det bedöms att ha i den objektiva kalkylen.   

       Konsekventialisten hävdar att objektivitet och opartiskhet kräver av oss att vi tar andra personers intressen med i våra beräkningar och tillägger dem samma vikt som våra egna.[25]   Detta kan uttryckas med Bentham`s berömda ord: “each is to count for one and no one for more than one”.

 

 

3.INVÄNDNINGEN.

     

      Man kan fråga sig om den non-konsekventialist som tillsluter sig integritets-invändningen menar att konsekventialismen bör avvisas därför att den är för  krävande  (därför att den är för kostsam ) eller därför att den inte ger någon plats åt det personliga perspektivet, d.v.s. därför att den endast erkänner det objektiva eller opartiska perspektivet och kräver av oss att vi skall bedöma och rättfärdiga våra handlingar uteslutande utifrån detta perspektiv. Är detta överhuvudtaget två olika typer av invändningar?

      Det verkar faktiskt så. Att konsekventialismen är mycket krävande, för  krävande, verkar vara fullt förenligt med att den skulle vara sann: om konsekventialismen är sann (eller i varje fall den mest plausibla teorin) men samtidigt alltför krävande (om den t.ex. kräver att agenten bör offra sina projekt eller till och med sitt liv för det överordnade goda) så är det ju på sätt och vis bara synd för oss; vad vi bör göra är i så fall att förändra oss som människor så att vi kan leva upp till de krav moralen ställer på oss eller åtminstone närma oss dem så mycket som möjligt.[26] Men invändningen att konsekventialismen är en defekt moralteori därför att den inte ger någon plats till det personliga perspektivet verkar däremot helt inkompatibel med den ( detta gäller i varje fall för den form av direkt  konsekventialism som säger att vi i varje situation bör handla optimalt - hurvida det också gäller för mer indirekta former av konsekventialism är en mer komplicerad  fråga som jag kort  återkommer till i slutet av detta kapitel).

      Hur viktig denna distinktion är kan vara svårt att avgöra. Invändningen att konsekventialismen är för krävande kan ju också ses som en naturlig (om än inte logisk) följd av att den inte ger plats till det personliga perspektivet. Kravet om att vi bör se på oss själva utifrån ett objektivt och opartiskt perspektiv och att vi inte har någon (moralisk) rätt att tillskriva våra egna livsprojekt och de relationer vi har till våra närmaste någon större vikt än någon annans, så att de bör åsidosättas närhelst befrämjandet av det överordnade goda kräver det, verkar vara en direkt attack på vår integritet och ett hot mot det som ger vårt liv mening - en moralteori som inte ger plats åt det personliga perspektivet måste betraktas som orimlig. Jag tror att en sådan generell formulering av integritetsinvändningen inkretsar tankegången hos filosofer som Bernard Williams, Thomas Nagel och Samuel Scheffler. Vi skall nu i tur och ordning se närmare på deras skäl till att avvisa konsekventialismen.

 

3.1.WILLIAMS.[27]

        Det finns vissa saker vi bryr oss mer om än andra. Många musiker har t.ex. upptäckt sin talang och sin glädje vid musiken som mycket unga och under år av hårt arbete med ett instrument har de utvecklat en djup identifikation med denna aktivitet; detta är till en mycket stor del vad deras liv handlar om. Williams kallar sådana typer av engagemang för individens grundprojekt . Man kan ha som sitt grundprojekt att göra en annan människa lycklig, att ge en god uppfostran till sina barn, att bli världens bäste fotbollsspelare o.s.v.[28]  Det är sådana grundprojekt som , enligt williams, gör en människas liv meningsfullt och ger han skäl till att leva vidare: “ The point is that he wants these things, finds his life bound up with them, and that they propel him forward, and thus they give him a reason for living his life.[29]

      Williams invändning mot konsekventialismen är att den reducerar individen till en sorts funktion mellan ett input av allas projekt och ett output av optimalt handlande och att den därmed på ett oacceptabelt sätt och till en mycket hög grad alienerar honom från sina handlingar och i princip eliminerar hans rätt till att fullfölja sina grundprojekt. Konsekventialismen kräver att individen skall sätta sina grundprojekt till sido närhelst detta påkrävs av den konsekventialistiska kalkylen. Williams hävdar att detta är en absurditet:

 

        It is absurd to demand of such a man, when the sums come in from                      

        the utility network which the projects of others have in part determined 

        that he should just step aside from his own project and decision and               

            acknowledge the decision which utilitarian calculation requires. [30] 

 

     Om jag förstår Williams rätt så ligger denna absurditet i att agenten, om han handlar som konsekventialismen kräver och åsidosätter sina projekt, “tvingas” handla på ett sätt som han inte kan identifiera sig med och att den således under-

gräver hans integritet och utgör ett hot mot meningen med hela hans liv. Att hävda att agenten alltid bör utföra den handling som utifrån ett objektivt och opartiskt perspektiv har de bästa konsekvenserna

 

   ...is to neglect the extent to which his  actions and his  decisions have to

           be seen as the actions and decisions which flow from the projects and

           attitudes with which he is most closely  identified. It is thus, in the most   

            literal sense, an attack on his integrity.[31]

 

      Jag tror att Björn Eriksson har rätt när han skriver att tanken om att agenter (normalt sett) har rätt att värna om sin integritet och det som ger deras liv mening, är en tanke som kan ses som en fundamental intuition i Williams etiska tänkning.[32]  Williams sätt att framlägga saken är mycket övertygande och många av oss är väl böjda att hålla med honom: det verkar absurdt att en person som har djupa emotionella band till sina närmaste och som vidare är djupt engagerad    i ett eller annat projekt skulle vara förpliktigad till att uppge allt detta därför att befrämjandet av det överordnade goda kräver det. Men det kan ses som ett problem för Williams position att han inte ger något argument  för varför kravet om att offra sina egna grundprojekt för det överordnade goda skulle vara absurdt. Är det tillräckligt att appelera till den intuition och starka övertygelse som de flesta av oss har och som förmodligen baserar sig på att vi skulle uppleva det som horribelt om någon plötsligt krävde av oss att vi från och med nu skulle bortse ifrån och uppge allt som gav vårt liv mening och endast handla för det överordnade, gemansamma goda?

      Det verkar i varje fall som om Williams menar att vi inte behöver ge något ytterligare argument för vår övertygelse att vi har rätt att värna om våra grundprojekt och våra nära relationer till andra människor.[33] Dock finns det, som Eriksson också påpekar[34], ett argument för dessa intuitioner som går ut på att konsekventialisten själv bör erkänna att det finns starka konsekventialistiska skäl för att människor bör vara upptagna av sina egna grundprojekt (detta är ju också vad en del konsekventialister hävdar) och att detta gör konsekventialismen självgendrivande: den leder till bortvittrandet av dispositioner agenten borde ha enligt konsekventialismen: man kan inte vara både konsekventialist och non-konsekventialist på samma gång ( unfefär på samma sätt som man inte kan vara spontan och vara helt medvetan om att man är spontan på samma gång).[35] Men detta argument kan knappast användas i detta sammanhang eftersom det förutsätter att en konsekventialist utifrån sina egna grunder kan dela Williams fundamentala intuitioner; det kan användas som ett argument mot indirekt konsekventialism (och det är också så han använder det), men som ett argument för Williams grundintuitioner verkar det inte fungera särskilt bra. Vad Williams vill visa är ju att dessa intuitioner är sunda i sig själva och oberoende av om de accepteras av en konsekventialist eller inte, och det kan knappast vara ett argument för dessa intuitioner att konsekventialisten inte kan inkorporera dem i sin teori utan att göra den självgendrivande.[36]  Kanske kan man se på Williams invändning som en uppfordran till konsekventialisten (och för övrigt till alla andra moralfilosofer som går in för en opersonlig moral) att reflektera lite mer över sitt personliga liv och de relationer han förhoppningsvis har till de personer som står honom nära.

      Williams position medför i vilket fall som helst att agenter har rätt till att handla utifrån de projekt de identifierar sig med, även om detta skulle komma i konflikt med konsekventialismen. Sagt med andra ord: han hävdar existensen av valmöjligheter.[37]

 

3.2. SCHEFFLER

     Schefflers utgångspunkt är ett accepterande av en fundamental aspekt hos konsekventialismen: han hävdar att tanken om att man alltid har rätt till  att utföra den handling som har de bästa konsekvenserna är - som han kallar det - “djupt plausibel”. Denna ståndpunkt är ekvivalent med ett avvisande av agent-centrerade restriktioner och Scheffler avvisar också vad han kallar fullt agent-centrerade moralteorier: moralteorier som inkorporerar både  agent-centrerade restriktioner och agent-cenrterade valmöjligheter.[38]  Men även om han accepterar tanken om att man alltid får eller har rätt till att handla så att man maximerar det överordnade goda så vänder han sig emot det konsekventialistiska kravet om att man alltid är förpliktigad  till att göra det. Även Scheffler anser att konsekventialismen har ett (i varje fall prima facie ) problem med personlig integritet.

    Men han anser att Williams invändning inte är formulerad på ett tillfred-ställande sätt. Om integritetsinvändningen tolkas som en invändning mot att agentens projekt i princip  kan åsidosättas, d.v.s. att man kan kräva dem åsidosatta om saker och ting bedöms som tillräckligt dåliga från det  opersonliga perspektivet, så måste den ses som en invändning mot nästan alla icke-egoistiska moralteorier. Scheffler menar att man kan tolka Williams invändning mot konsekventialismen (eller utilitarismen)  på detta sätt[39]  och som en distinkt kritik av konsekven-tialismen verkar det mycket riktigt otillfredställande. Han föreslår att man omformulerar invändningen så att den kan ses som en mer direkt invändning mot konsekventialismen:

 

It should be seen as arising not in response to utilitarianism`s insistence on the in-principle dispensability of the agent`s projects, but rather in response to the discrepancy between the way in wich concerns and commitments are naturally  generated from a person`s point of view quite independently of the weight of those concerns in an impersonal ranking of overall states of affairs, and the way in wich utilitarianism requires the agent to treat the concerns generated from his point of view as altogether dependent for their moral  significance on their weight in such a ranking.[40]

 

    Det är alltså oöverensstämmelsen mellan den vikt agenten ger sina projekt och nära relationer utifrån sitt personliga perspektiv och den vikt han enligt konse-kventialismen  bör ge dem utifrån ett opersonligt, objektivt perspektiv som enligt Scheffler är grunden till integritetsinvändningen. Problemet är att människor bryr sig om och är upptagna av sina projekt ut ur proportion  till den vikt dessa tillmäts i den opersonliga kalkylen medan konsekventialismen kräver att de skall bry sig om och ge energi till dem i strikt proportion  till den vikt de bedöms att ha i denna kalkyl. Om konsekventialismen ger upphov till denna oförenlighet mellan agent-relativa och agent-neutrala värden utgör den utan tvivel ett hot mot agentens integritet: om det krävs av honom att han skall behandla allt det han djupast håller av och identifierar sig med i strikt proportion till den vikt det tillmäts ha utifrån ett objektivt och opersonligt perspektiv, d.v.s. om det krävs av honom att han skall anlägga en fullständigt objektiv och opersonlig synvinkel på sitt eget liv, så verkar den ofrånkomliga följden av detta bli att han alieneras på ett mycket allvarligt sätt från sig själv och sina handlingar. Integritetsinvändningen uppstår som en reaktion på det konsekventialistiska begreppet om rätt handlande som kräver att man i varje situation bör handla optimalt, d.v.s. att man bör utföra den handling tillgänglig för en som producerar mest av det överordnade goda.[41]  

    Vad Scheffler nu föreslår är en modifiering av det konsekventialistiska riktighetsbegreppet, en modifiering som resulterar i en teori som ger plats till personlig integritet. Detta uppnår han genom att införa, vad han kallar ett agent-centrerat prerogativ : ett prerogativ vars funktion består i att ge agenten rätt till att värna om och fullfölja sina projekt och personliga relationer ut ur proportion till den vikt dessa har tillskrivits i den opersonliga kalkylen. Det agent-centrerade prerogativet ger alltså agenten möjlighet att tillskriva sina egna projekt en relativt större vikt än den han tillskriver andras och detta befriar honom från att i varje situation inta ett opartiskt perspektiv och handla utifrån detta. Den praktiska konsekvensen av detta är att agenten är moralikt berättigad till att utföra icke-optimala handlingar; det agent-centrerade prerogativet etablerar existensen av valmöjligheter genom att benäkta att man alltid är förpliktigad till att utföra de handlingar som har de bästa konsekvenserna rent objektivt sett. Prerogativet skall,  enligt Scheffler, närmare bestämt fungera så att det ger möjlighet till

 

...each agent to assign a certain proportionally greater weight to his own       interests than to interests of other people. It would then allow the agent to promote the non-optimal outcome of his choosing, provided that the degree of its inferiority to each of the superior outcomes he could instead promote in no case exceeded, by more than the specified proportion, the degree of sacrifice necessary for him to promote the superior outcome.[42]

 

     Det kan verka som om det agent-centrerade prerogativet vilar lika mycket på en intuitiv motvilja mot konsekventialismen som Williams invändning: konsekven-tialismen leder till en underminering av personlig integritet, detta är oacceptabelt och det bästa vi kan göra är att införa ett prerogativ som berättigar agenten att i vissa tillfällen handla på ett utifrån konsekventialismen icke-optimalt sätt och därmed ge honom möjligheten att värna om sin integritet. Men Scheffler hävdar att man faktiskt kan ge ett underliggande rationale för det agent-centrerade prerogotivet. Att ha ett självständigt, personligt perspektiv (ett perspektiv som är oberoende av det opartiska perspektiv konsekventialismen rekomenderar oss att uppta) är en del av personers natur , det är en del av vad det överhuvudtaget innebär att vara en person . Det verkar som om konsekventialismen ignorerar detta drag hos personer och en moralteori som inte kan ge plats åt detta faktum måste betraktas som allvarligt defekt. Den poäng Scheffler vill komma fram till är att en moralteori för att vara plausibel måste avspegla eller reflektera det faktum att  människor har ett personligt perspektiv på världen och på sitt liv som är oberoende av - och många gånger oförenligt med - det perspektiv som konsekventialistens idelle observatör har.[43] Detta är just vad det agent-centrerade prerogativet gör, det utgör helt enkelt ett rationellt sätt att ta personers natur (“the nature of persons”) i beaktande på. Så till skillnad från Williams kan Scheffler hävda att han har funnit ett underliggande rationale för sitt agent-centrerade prerogativ. Den teori som är resultatet av ett inkorporerande av ett agent-centrerat prerogativ och ett avvisande av agent-centrerade restriktioner kallar Scheffler för en hybridteori..

      Scheffler överväger dock ett vid första anblicken plausibelt konsekvent-ialistiskt svar på kritiken att teorin inte tar det personliga perspektivet på allvar. Det står öppet för konsekventialisten  att hävda att han kan ta personers natur som  varelser med ett personligt perspektiv på allvar genom att från en opersonlig ståndpunkt erkänna hur viktigt det är för agenten med personliga relationer och fullföljande av grundprojekt: om personliga relationer och fullföljande av grund-projekt är så viktigt kan konsekventialisten “ta höjd för det” det och den mest plausibla reaktionen på detta erkännande är enligt honom att maximera antalet personer som på ett tillfredställande sätt fullföljer dessa projekt och värnar om sin integritet. Så det verkar som om konsekventialisten kan hävda att hans teori faktiskt ger mer vikt till det personliga perspektivet än en hybridteori i Schefflers tappning. Scheffler kallar detta konsekventialistiska framgångssätt för “the maximisation strategy “. Sin egen strategi - som inefattar det agent-centrerade prerogativet - kallar han “the liberation strategy”. Utan att vilja avgöra vilken av dessa strategier som ger mer vikt  till det personliga perspektivet, så noterar han att de är inkompatibla: liberationsstrategin ger personer rätt att ombesörja sina projekt ut ur proportion till den vikt dessa bedöms att ha utifrån ett opartiskt perspektiv; maximeringsstrategin kräver att de skall bry sig om sina projekt i strikt proportion  till den vikt dessa ges utifrån ett opartiskt perspektiv. Så konsekventialistens maximeringsstrategi ger ingen plats till det personliga perspektivet per se.

      Schefflers ovilja mot att ta ställning här kan upplevas som ganska otillfred-ställande och en aning förbryllande. Han säger att hans syfte inte är att visa att hybridteorier är överlägsna eller mer plausibla än konsekventialistiska teorier men snarare att visa att man kan ge ett underliggande rationale för det agent-centrerade prerogativet oavsett om konsekventialisten kan avvisa integritetsinvändningen eller inte. Det borde dock inte vara en total feltolkning av hans position att säga att han faktiskt föredrar  den hybridteori han lägger ner så mycket möda på att utveckla framför en konsekventialistisk teori. Så vi kan (desvärre utan   hans fulla medgivande) säga att enligt Scheffler så bör konsekventialismen avvisas därför att den inte erkänner det personliga perspektivet qua  personligt perspektiv; konsekventialismen är inte på ett tillfredställande sätt sensitiv för vad det innebär att vara en person och i sitt krav på att människor skall anlägga ett opersonligt perspektiv på sina djupaste engagemang i andra människor och i sina livsprojekt - engagemang som generaras och vidmakthålls utifrån individens eget perspektiv - utgör den ett hot mot deras integritet. Här har vi en tydlig distinktion mellan de två typerna av invändningar jag nämnde i början av detta kapitel (och som jag kommer tillbaka till i avsnitt 3.4.): (1)konsekventialismen kräver alltför mycket av oss, det krävs alltför stora kostnader att efterleva dens krav, den underminerar människors integritet, (2) konsekventialismen ger inte på ett tillfredställande sätt plats till det personliga perspektivet därför att den genom att hävda den opersonliga och opartiska ståndpunktens absoluta förrang överser det viktiga faktum att människor

(med mycket få  undantag) inte beskådar sina liv sub specie aeternitatis.

 

3.3. NAGEL.

   Thomas Nagel ser etikens centrala problem som bestående i hur man skall förena eller förlika de mål och ambitioner  var och en av oss har att föra sitt eget liv med de krav andras liv och välfärd ställer på oss.[44] En moralteori måste, enligt honom, spegla naturen hos de varelser till vilka den skall ge normerna för riktigt handlande.  

       Nagel hävdar att det finns vissa typer av subjektiva skäl som inte kan objektifieras på ett sätt så att de genererar agent-neutrala skäl.[45]  Jag kan ha ett subjektivt skäl till att bli av med min huvudvärk liksom jag kan ha ett subjektivt skäl till att simma över engelska kanalen. Det första, i kraft av att vara en direkt sinnlig upplevelse av smärta, ger upphov till ett agent-neutralt eller opersonligt skäl; vem som helst har anledning att önska att min huvudvärk skall försvinna. Men objektifieringen av det senare genererar inte agent-neutrala utan endast agent-relativa skäl. Det gäller enligt Nagel generellt för intressen och projekt som agenten frivilligt valt att fullfölja och förverkliga att dessa utifrån ett objektivt perspektiv inte behåller det värde de har utifrån agentens personliga perspektiv. Detta beror på att de för att få sin fulla vikt måste ses ur agentens eget  perspektiv, vilket alltså inte verkar vara fallet med mer direkta och “transparenta” upplevelser av lust och smärta. Agent-neutrala skäl måste, enligt Nagel “uttrycka värden som är oberoende av det speciella perspektivet och systemet av preferenser hos agenten”.[46]  Basal lust och smärta kan ses som sådana värden men detsamma gäller alltså inte för individen mer specifika intressen och projekt. Men även om specifika personliga preferenser inte genererar neutrala skäl så kan de fortfarande erkännas utifrån ett objektivt perspektiv: vi kan från ett objektivt perspektiv inse att vissa saker har värde från ett subjektivt perspektiv även om den vikt dessa ting har utifrån det subjektiva eller personliga perspektivet inte kan bibehållas genom en neutral läsning av dessa. Nagel tror inte att det finns ett generellt opersonligt eller neutralt värde som tillfredställandet av önskningar och preferenser kan subsumeras under. Så det verkar som om vi har två typer av objektivt giltiga skäl: agent-relativa och agent-neutrala.

      På bakgrund av detta resonemang hävdar Nagel att objektivitet inte kräver av oss att vi blir konsekventialister, d.v.s. att vi endast bör erkänna agent-neutrala skäl som moraliskt relavanta. Det steg som för till ett accepterande av konse-kventialismen är, säger Nagel, visserligen en logisk möjlighet men det är inte plausibelt:

It results from the aim of eliminating perspective from the domain of real value to the greatest possible extent, and that aim is not required of us by objectivity... there is no necessity, I now believe, to abandon all values that do not correspond to anything desirable from an impersonal standpoint, even though this may be possible as a personal choice - a choice of self-transcendence. If there are, objectively, both relative and neutral reasons, this raises a problem about how life is to be organized so that both can be given their due.[47]   

    

      Vår förmåga till objektivt tänkande - vår förmåga att se på oss själva utifrån - ger upphov till möjligheten att anlägga ett opartiskt och neutralt perspektiv på förhållandet mellan våra egna och andras liv och enligt konsekventialisten kan och bör vi inse att utifrån detta perspektiv har vi inga skäl att favorisera våra egna liv på bekostnad av andras; då det är en plausibel tanke att en tillfredställande moralteori bör vara opersonlig och opartisk i denna bemärkelse, så är det ett misstag att tillskriva agent-relativa värden någon moralisk signifikans.[48]

   Detta resonemang överser, enligt Nagel, att vi är sammansatta och kompliserade varelser. Det objektiva tänkandet (“det objektiva jaget”) är endast en aspekt av vad vi är; vi är också varelser med ett individuellt och personligt perspektiv på världen och på våra egna liv. Det faktum att vi så att säga har både ett subjektivt och ett objektivt jag är något som kan erkännas utifrån ett objektivt perspektiv[49] och en godtagbar moralteori bör ta detta i beaktande. Vad vi bör göra kan inte utan tvivel avvgöras av vad vi har neutrala eller opersonliga skäl till att göra, såsom konsekventialisten hävdar, utan är snarare ett resultat av balansen mellan de neutrala och de relativa skäl (eller opersonliga och personliga skäl) var och en av oss har i en given situation. Så vi är inte moraliskt förpliktigade till att alltid välja det handlingsalternativ tillgängligt för oss som mest bidrager till det sammanlagda eller överordnade goda. Det är inte alltid lätt att bli klok på vart Nagel vill hän, men för att klargöra hans position så mycket som möjligt så låt mig avsluta detta kapitel med ett längre citat av honom:

It isn`t just that my personal interests will cause me to rebel against impersonal demands - though that may happen. It`s that this resistance will get some support from the objective standpoint itself. When we regard people objectively and think about how they should live, their motivational complexity is a consideration. If we are trying to answer from the objective standpoint the question how personal and impersonal motives are to be integrated, the result will not just be a rubber stamp for the dominance of impersonal values...We can take conflict between subjective and objective standpoints back to the objective standpoint on appeal. The result is likely to be that at some threshold, hard to define, we will conclude that it is unreasonable to expect people in general to sacrifice themselves and those to whom they have close personal ties to the general good.[50]     

 

     En adekvat moralteori bör inkorporera  agent-neutrala och  agent-relativa skäl, vad vi bör göra i en given situation avgörs så att säga av balansen mellan dessa typer av skäl. Detta innebär att vi inte alltid är förpliktigade till promovera det överordnade goda. Man kan säga att även Nagel arbetar med ett agent-centrerat prerogativ - även om det möjligtvis är mer begränsat än Schefflers.

 

3.4. En invändning och två argument.

       Det kan verka en aning ansträngt att skilja mellan två typer av invändningar så som jag har gjort det i början av detta kapitel (och det är tydligt att denna distinktion inte är särskilt framhävd varken hos Nagel eller Williams - framförallt inte hos Williams; Scheffler verkar dock, som vi har sett, mer klar över den). Jag tror dock att det är viktigt att man är uppmärksam på distinktionen och därför skall jag nu försöka precisera vad dessa två invändningar (eller snarare argument) emot konsekventialismen består i och vad de har gemansamt.

     Integritetsinvändningen kan ses som en intuitiv respons på konsekventia-lismen; konsekventialismen kan hos agenten ge upphov till en känsla av att den utgör ett hot mot det liv han gärna vill leva; en känsla av att den utelämnar något för honom själv livsviktigt: nämligen han själv. Ser man närmare på integritetsinvänd-ningen så visar det sig dock att den kan analyseras ut i två seperata argument mot konsekventialismen. Vi kan kalla dessa två argument för omkostnadsargumentet  [51] och reflektionsargumentet  och de kan framläggas på följande sätt:

  (1) Omkostnadsargumentet . Som tidigare nämts så är detta ett argument mot konsekventialismen som går ut på att vi bör avvisa teorin därför att den kräver för stora uppoffringar av oss; den är oacceptabel därför att den är för kostsam att efterleva då den kan kräva av oss att vi offrar all vår tid, våra grundprojekt, de relationer vi har till närstående eller kanske till och med vårt eget liv om detta skulle leda till en ökning av det överordnade goda; den utgör ett allvarligt hot mot vår integritet och mot meningen med vårt liv. Detta argument framstår mest tydligt hos Williams men det går igen även hos Nagel och Scheffler.

   (2) Reflektionsargumentet.  Agenter har ett personligt perspektiv vilket innebär att de tillskriver vikt till sina grundprojekt och intressen ut ur proportion till den vikt dessa har utifrån ett rent opartiskt och objektivt perspektiv, d.v.s. agenter tillskriver inte normalt sett sina grundprojekt ett agent-neutralt värde. Detta är ett faktum  om personers natur och en adekvat moralteori måste reflektera eller avspegla detta faktum. Konsekventialismen som hävdar att endast agent-neutrala värden är moraliskt signifikanta och följdaktligen att de enda moraliskt relavanta skälen är agent-neutrala skäl, tar inte personers natur i beaktande på ett tillfredställande sätt och måste därför betraktas som felaktig. Det finns agent-relativa skäl till handling och dessa måste ges en plats i varje moralteori som gör anspråk på att vara plausibel.[52]

      Omkostnadsargumentet kan ses som ett avvisande av det konsekventialistiska kravet om att vi alltid bör handla så att konsekvenserna av våra handlingar blir de bästa möjliga rent generellt. Reflektionsargumentet kan ses som en mer omfattande kritik av den fundamentala intuitionen bakom konsekventialismen: uppfattningen om att den korrekta moraliska ståndpunkten att inta är en opartisk, agent-neurtal ståndpunkt.

      Distinktionen mellan de två argumenten kan göras ännu tydligare om man antager att konsekventialisten kan bemöta och tillbakavisa omkostnads-argumentet. Konsekventialisten kan kanske visa att hans teori inte alls är så krävende som omkostnadsargumentet vill göra gällande; i praktiken behöver vi kanske inte göra så stora uppofringar och vi kan i stort sett leva vidare som vi nu gör. Om detta är riktigt så skulle det ta udden av omkostnadsargumentet. Men man skulle fortfarande utifrån reflektionsargumentet kunna hävda att här får vi visserligen ett tillfredställande svar på omkostnadsargumentet, men vi får det på fel grunder: individen är nu utifrån ett objektivt och opartiskt perspektiv rättfärdigad till att fullfölja sina grundprojekt och nära relationer till andra och det är han därför att detta har visat sig att i det långa loppet vara mer värdeproducerande. Men detta är inte att ge det personliga perspektivet den självständiga plats det bör ha enligt reflektions-argumentet. Den form av indirekt konsekventialism som kan tillbakavisa omkostnadsargumentet hävdar fortfarande att de enda moraliskt relevanta skälen är agent-neutrala och den slutsats vi drog från reflektionsargumentet är att en acceptebel moralteori måste erkänna att även agent-relativa skäl är moraliskt relevanta. Omkostnadsargumentet kan ses som en reaktion på att konsekventia-listiska teorier är alltför auktoritära: konsekventialismen ställer så stora krav på oss att teorin måste betraktas som absurd och vi har mycket goda skäl till att inte efterleva den[53] ; reflektionsargumentet kan ses som en reaktion på sådana teoriers innehåll  eller grundstruktur: konsekventialismen är en felaktig  teori därför att den hävdar att moral endast  handlar om det samlade eller överordnade goda.

     Men en viktig konsekvens som de båda argumenten har gemensamt är att de båda leder fram till hävdandet av att det existerar valmöjligheter. Från omkost-nadsargumentet följer existensen av valmöjligheter av att dessa djupast sett är nödvändiga för att agenten inte kategoriskt skall behöva offra sina projekt och intressen för det överordnade goda och för att han skall kunna leva ett meningsfullt liv. Från reflektionsargumentet följer existensen av valmöjligheter från det faktum  att människor har ett personligt eller subjektivt perspektiv som genererar agent-relativa värden och att en plausibel moralteori måste reflektera detta.

      Om Williams, Scheffler och Nagel har rätt så bör vi avvisa konsekventialismen; dels därför att den är för krävande och kostsam att efterleva, dels därför att den inte  på ett tillfredställande sätt reflekterar personers natur och inte ger någon plats till det personliga perspektivet qua  personligt perspektiv. Istället bör vi utarbeta en teori som inkorporerar agent-relativa värden vid sidan av de agent-neutrala och ger dem moralisk signifikans - en teori som erkänner existensen av valmöjligheter.[54]

 

 4. KAGAN: ETT KONSEKVENTIALISTISKT SVAR

     

      Vi skall nu se på ett konsekventialistiskt motangrepp på Williams, Schefflers och Nagels invändningar mot teorin. Shelly Kagan hävdar i sin bok The Limits of morality att vi är under en stående förpliktelse till att befrämja det överordnade goda. Hans angrepp på vad han kallar för vardaglig moral (“ordinary morality”) är kraftfullt och mycket välargumenterat. Den vardagliga moralen står för synpunkten att det finns gränser för vad som kan krävas av oss i moralens namn och avvisar att vi alltid är förpliktigade till att befrämja det överordnade goda: agenten har möjlighet (d.v.s. han är moraliskt tillåten) att välja handlingar som från ett objektivt perspektiv betraktas som icke-optimala. Kagan kallar förtalaren för den vardagliga moralen för den moderate. Vi kan med andra ord kalla Williams, Scheffler och Nagel för moderater[55] . Konsekventialisten, som hävdar att vi alltid bör promovera det överordnade goda, kallar Kagan för extremisten  (så Kagan är alltså själv en av extremisterna).

       Problemet för den moderate som vill försvara existensen av valmöjligheter är, enligt Kagan, att dessa vid en närmare granskning visar sig vara oförenliga med med andra åsikter som han hävdar. Den moderate menar t.ex. att vi i vissa  situationer är förpliktigade till att handla för det överordnade goda: om jag ser ett barn som håller på att drunkna så är jag förpliktigad till att rädda det även om jag skulle blöta ner mina kläder. Vidare hävdar han att vi inte hur som helst har rätt till att tillfoga lidande eller till och med ha ihjäl andra människor, framförallt inte om det inte bidrager till en ökning av det överordnade goda. Endast minimalisten  (d.v.s. den fullfjädrade egoisten) hävdar att vi aldrig  är förpliktigade till att befrämja det överordnade goda eller att vi skulle ha något skäl till att avstå från att t.ex. slå ihjäl en annan människa om detta skulle gagna våra egna syften. Problemet för den moderate, säger Kagan, är att försvara sin position gentemot extremisten utan att retirera in i en minimalistisk position.

       Det mest plausibla sättet att försvara valmöjligheter på är enligt Kagan att appelera till kostnader för agenten, d.v.s. att framföra omkostnadsargumentet. Men denna manöver från moderatens sida driver honom ut i en position han inte själv kan acceptera. Genom att avvisa den konsekventialistiska tankegången att man alltid bör handla så att man bidrager så mycket som möjligt till det överordnade goda och genom att avvisa den konsekve