KONSEKVENTIALISM,  INTEGRITET

                          

                                   &

 

             DET PERSONLIGA PERSPEKTIVET

 

 

                          BACHELORUPPSATS AV

 

                                     TOBIAS PONTARA

 

 

                             KÖPENHAMNS UNIVERSITET

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KONSEKVENTIALISM, INTEGRITET OCH

DET PERSONLIGA PERSPEKTIVET

 

Innehåll

 

1. Inledning.......................................................... s.3

 

2. Att leva väl och att handla fel.............................  s.3

 

3. Konsekventialism.............................................. s.7

 

4. Invändningen.................................................... s.10

             4.1. Williams.............................................. s.11

             4.2. Scheffler.............................................. s.13

                 4.3. Nagel...................................................s.15

                 4.4. En invändning, två argument........................s.17

 

5. Kagan: Ett konsekventialistiskt svar....................s.18

 

6. Konsekventialism eller inte?..............................  s.21

 

Litteraturförteckning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1. INLEDNING.

                 

      Denna uppsats handlar om vad som kan krävas av oss i moralens namn, och om så kallade konsekventialistiska moralteorier kräver för mycket av oss. Den handlar om huruvida sådana teorier utgör ett hot mot vår integritet och, i så fall, i vilken mån detta ger oss skäl att avvisa dem. Denna uppsats handlar också om huruvida saker och ting som är viktiga i våra liv  - t.ex. vissa typer av livsprojekt eller våra nära relationer till andra människor - behöver rättfärdigas och legitimeras, och i så fall hur ett sådant rättfärdigande ska se ut. Mer specifikt handlar det om huruvida konsekventialistiska teorier kan legitimera människors behov av att leva meningsfulla liv - och deras behov och starka benägenhet att betrakta sina liv utifrån ett personligt perspektiv - på ett sätt som är acceptabelt.

      Den invändning som är huvudämnet för denna uppsats kallar jag för integritetsinvändningen.  Den kan i korthet formuleras på följande sätt: konsekventialistiska moralteorier utgör ett allvarligt hot mot  individens integritet och därför, med stor sannolikhet, mot meningen med hans liv. Detta är helt oacceptabelt och därför bör vi avvisa sådana teorier. Ett av mina syften är, som redan antytts ovan, att försöka visa hur denna invändning  - vilken i olika versioner framförts av filosofer som bl.a. Thomas  Nagel, Bernard Williams och Samuel Scheffler - i själva verket rymmer fröet inom sig till två av varandra oberoende argument gentemot konsekventialismen. Huvudsyftet är dock mindre ambitiöst; målet är att ge en adekvat framställning av tankegången hos Williams, Scheffler och Nagel, och vidare att redogöra för ett allvarligt problem deras positioner ger upphov till - ett problem som fått sin klaraste framställning hos Shelly Kagan. Slutligen skall jag peka på en aspekt av konsekventialistiska teorier som av många av oss kan uppfattas som orimlig. Detta resonemang tar sin utgångspunkt i ett av de två argument jag försöker härleda från integritetsinvändningen.                                                                                                        

     

 

 

 

 

2. ATT LEVA VÄL OCH ATT HANDLA FEL.

 

Enligt konsekventialistiska teorier skall det moraliskt riktiga handlandet för varje individ avgöras av vad som är bäst för den totala summan av individer. Sådana teorier hävdar att vi alltid bör handla så att konsekvenserna av våra handlingar blir de bästa möjliga, vilket enligt många konsekventialister innebär att vi lyder under ett stående krav att maximera det överodnade goda.[1] Vi bör alltid  välja det handlingsalternativ som är optimalt i den bemärkelsen att det frambringar så mycket som möjligt av det goda, och så länge detta inte påverkar vår förmåga att handla på ett sådant optimalt sätt bör vi inte ta någon särskild hänsyn till hur det inverkar på vårt eget liv.[2]

     Detta kan verka orimligt. De flesta av oss verkar ta för givet att vi har rätt att - inom vissa gränser - leva vårt eget liv som vi vill och vi reagerar ofta kraftigt om någon ifrågasätter detta. Vi anser det nog som en självklarhet att de livsprojekt vi identifierar oss med, och de nära relationer vi har till familj och vänner, är något som det inte - utom kanske möjligen i oerhört extrema fall (om ens då) -  kan krävas av oss att vi bör ifrågasätta eller kanske till och med uppge. “Den bottenlösa förpliktelsen att förbättra världen“ som konsekventialismen verkar tillskriva oss skulle nog de flesta, i likhet med den engelske filosofen Bernard Williams, avvisa som absurd.

      Men har vi rätt? Är det så självklart att jag har lov att tillfredsställa mitt djupa behov av t.ex. klassisk musik när de pengar jag använder på konsertbiljetter och CD-skivor istället kunde skickas till Röda Korset och på detta sätt vara till oerhört mycket större gagn? Hur självklart är det att jag är i min fulla rätt att besöka min favoritrestaurang när den summa pengar jag gör av med förmodligen skulle kunna föda ett barn i tredje världen i flera månader? Varför är vi så övertygade om att vi har rätt  att fullfölja våra egna intressen på bekostnad av det överordnade eller gemensamma goda? Vad är det som är så speciellt med mitt liv och som gör det så självklart för mig att fylla det med allehanda (mer eller mindre viktiga) små glädjeämnen när folk svälter ihjäl omkring mig? Har jag ens rätt att värna om för mig  livsviktiga projekt och relationer när världen ser så eländig ut som den gör? Jag tror att nästan alla av oss anser att vår värld är en bättre värld ju mer av det goda som finns i den; hur hållbart är det att trots detta hävda att vi inte är förpliktade att förverkliga en sådan värld? Vad har vi för försvar - mer än ett blankt avvisande -  mot konsekventialisten när han säger oss att vi alltid är förpliktade att maximera det goda i världen och att vi inte har någon rätt att tillägga vårt eget liv större relevans än någon annans? Är vi helt enkelt hopplösa egoister som konstant misslyckas med att leva upp till de krav moralen ställer på oss? Obekymrade hycklare?

        I princip alla skulle väl anse det vara moraliskt förkastligt om jag skulle underlåta att rädda ett drunknande barn bara därför att jag inte ville blöta ner min nya dyra kostym. Men jag kan utan risk för att bli kritiserad köpa mina CD-skivor och sitta på min ganska dyra favoritrestaurang medan folk svälter ihjäl omkring mig. Dock kan man undra: vad är skillnaden här? Varför handlar jag moraliskt fel i det ena fallet och inte i det andra? Är inte vår vardagliga inställning till vilka moraliska förpliktelser vi har och inte har oacceptabelt inkonsekvent och osammanhängande?

      Trots detta känner nog många av oss ett intuitivt motstånd gentemot en moralteori som till synes kräver av oss att vi i varje situation bör utföra den handling som mest bidrar till det  samlade goda. Om vi tänker efter handlar det nog inte bara om att nästan alla av oss betraktar en sådan moralteori som alltför krävande att efterleva, vi betraktar den förmodligen också som en orimlig, felaktig och absurd teori. Det kan tyckas som om konsekventialismen  utgör ett allvarligt hot mot människors möjligheter att  utforma och skapa sina egna liv, mot deras livs- eller grundprojekt, mot deras relationer till dem som står dem nära.  Misstanken inställer sig om inte det konsekventialistiska kravet i princip underkänner individens rätt att fullfölja och förverkliga de projekt som är intimt sammanbundna med hans föreställning (medveten eller omedveten) om ett gott och meningsfullt liv[3]. Vidare kan vi fråga om inte konsekventialismen riskerar att leda oss ut i handlingar som vi inte kan identifiera oss med som våra egna, utan snarare upplever som utifrån kommande kommandon; som externa och påtvingade krav till vilka vi av moraliska skäl bör anpassa oss. Är det inte risk för att en sådan extern press på oss leder till att vi blir alienerade från oss själva i både vår självuppfattning och våra handlingar? Kanske konsekventialistiska teorier i sista hand utgör ett allvarligt hot mot individens integritet[4] och till och med mot meningen med hans liv.

      Det verkar vid första anblicken finnas en spänning mellan individers integritet och deras behov av att leva meningsfulla liv, å ena sidan, och det ideal om opartiskhet som konsekventialismen förespråkar (ett ideal som till synes genomtränger varje aspekt av våra liv) å den andra. Denna spänning kan tyckas öka av att både konsekventialistiska teorier och de starka reaktioner sådana teorier ger upphov till verkar mycket rimliga.

      Det är här på sin plats att säga några ord om den invändning mot konsekventialismen som är ämnet för denna uppsats. Det är inte  den invändning som går ut på att konsekventialismen är oacceptabel därför att den kan tillåta eller till och med kräva av oss att vi handlar ont. Snarare går den ut på att konsekventialismen kräver av oss att vi skall vara alltför goda, att det krävs för mycket av oss, att den inte ger oss något val och att vi därför måste förkasta eller modifiera den. Man kan formulera detta på ett annat sätt: ämnet för denna uppsats är inte agent-centrerade restriktioner  utan agent-centrerade valmöjligheter.[5]

        Agent-centrerade restriktioner är förknippade med deontologiska teorier. Sådana restriktioner utgör begränsningar av de handlingar som är tillåtna för agenten; de är påbud som säger honom vad han  inte får eller bör göra, som t.ex. att ljuga eller slå ihjäl andra människor - och han är förbjuden att utföra en sådan typ av handling även om denna skulle vara det enda alternativet för att förhindra ett större antal liknande handlingar.

       Agent-centrerade valmöjligheter är inte nödvändigtvis förbundna med någon till konsekventialismen alternativ moralteori,[6] de är snarare ett uttryck för en reaktion på moralteorier som upplevs som alltför krävande, framförallt då konsekventialismen. Deras funktion är att ge agenten en säkrad sfär mot moralens alltöverskuggande krav och värna om hans integritet. Konsekventialismen erkänner i princip varken agent-centrerade restriktioner eller agent-centrerade valmöjligheter.

       Även om denna uppsats fokuserar på de senare är det knappast möjligt att helt utelämna agent-centrerade restriktioner (jag diskuterar dessa kort i avsnittet om konsekventialism och  återkommer till dem när jag framlägger S.Kagans kritik av agent-centrerade valmöjligheter i kapitel fem). Sambandet mellan dem kan också vara närmre än vad man vid första anblicken kanske tror: att utföra grymma och hänsynslösa handlingar är ofta något som är föremål för agent-centrerade eller deontologiska restriktioner men det kan också utgöra ett hot mot agentens integritet och därmed  ge upphov till agent-centrerade valmöjligheter. Det råder alltså en viss överlappning mellan dem. Icke desto mindre är de logiskt oberoende av varandra: man kan argumentera för valmöjligheter utan att acceptera restriktioner och man kan argumentera för restriktioner utan att argumentera för valmöjligheter[7] .

      Om konsekventialism är oförenlig med vad vi här förstår som personlig integritet, vilken av dem bör då förkastas? Jag tror att det är viktigt att man undviker vissa fallgropar om denna diskussion skall föras på ett fruktbart sätt. Konsekventialister vill kanske hävda att non-konsekventialistens[8] invändning inte är annat en dåligt maskerad form av egoism och självtillräcklighet, medan det för non-konsekventialisten kanske kan ligga nära till hands att betrakta konsekventialister som någon sorts fanatiska maximeringsdyrkare. Sådana retoriska utfall - i den mån de existerar - kan knappast tillföra diskussionen mycket annat än ett förstärkande av förutfattade meningar.  Det är viktigt att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom konsekventialistens och non-konsekventialistens respektive uppfattningar och en sådan förståelse uppnås bäst om man närmar sig diskussionen utan förutfattade meningar.

      Det förefaller mig som om den centrala intuitionen bakom konsekventialismen är mycket enkel och mycket rimlig, något vi nästan alla skulle kunna skriva under på: att en värld är bättre ju mer av det goda som finns i den (eller om man  nu delar den klassiskt utilitaristiska synen på vad det goda består i: att ju mer lust/lycka - och ju mindre lidande - det finns i världen, desto bättre är det ). Den som accepterar  denna tankegång har väl också ett mycket starkt skäl att acceptera det konsekventialistiska riktighetskriteriet: att en och endast en handling är den riktiga i varje situation, nämligen den som frambringar mest av det goda (eller för att ta klassisk utilitarism igen: mest lust/lycka), eller åtminstone att det som har moralisk relevans är konsekvenserna av våra handlingar. Varje seriös kritik av konsekventialismen måste ta dessa mycket rimliga aspekter av den på allvar.

      När det gäller den invändning som står i fokus i denna uppsats så tror jag att den baomliggande intuitionen delvis består i att konsekventialistiska moralteorier uppfattas som alltför krävande: dessa teorier ställer krav på hur vi skall handla som det är alltför omkostnadsfullt för oss att leva upp till, vi är människor och inga moraliska helgon; men jag tror inte att detta är allt som ligger i denna invändning. Jag tror också att denna intuition rymmer en känsla av att konsekventialismen  inte ger tillräcklig plats och erkännande till vad vi kan kalla för det personliga perspektivet. (Vad som närmare bestämt ligger i detta begrepp skall förhoppningsvis klargöras lite längre fram i denna uppsats).

      Såvitt jag kan se har vi alltså här två olika typer av invändningar. Den ena går ut på att moralteorier av konsekventialistiskt snitt ställer  krav på oss som det är alltför kostsamt  för oss att leva upp till. Den andra är en mer omfattande invändning som vill göra gällande att konsekventialistiska teorier inte bara ställer för höga krav men också att de inte kan vara sanna  därför att de låter ett ideal om objektivitet och opartiskhet dominera i alltför hög grad på bekostnad av individers subjektiva eller personliga perspektiv. [9]

      Om konsekventialismen kan kräva av oss, när det så skulle behövas, att vi skall uppge våra viktigaste livsprojekt eller de relationer vi har till dem som står oss nära, så är det inte märkligt att vi lätt upplever den som ett hot mot allt det som ger våra liv mening.[10] Det konsekventialistiska begreppet om rätt handlande kräver, som Scheffler säger, att agenten ger sin energi till sina projekt i strikt proportion till den vikt dessa bedöms att ha utifrån ett opartiskt eller objektivt perspektiv. Denna aspekt av konsekventialismen utgör en av kärnpunkterna för integritetsinvändningen.

       Här står till synes två plausibla uppfattningar om vad som kan krävas av oss i moralens namn, mot varandra. Båda är problematiska. Non-konsekventialisten löper risken att hamna i den egoism som en del konsekventialister kanske vill tillskriva honom, om han kategoriskt avvisar att vi har något som helst skäl  att befrämja och handla för det goda[11]; en position som de flesta moralfilosofer nog gärna vill undvika. Konsekventialistens krav om att var och en av oss bör handla optimalt i varje situation - d.v.s. att endast den handling är moraliskt riktig som mest bidrager till det överordnade goda - kan å sin sida av många uppfattas som en aning överspänt och despotiskt, som något många av oss nog inte kan acceptera .Det kan verka som om vi förvandlas till en sorts objektivitetens slavar och förlorar all kontroll över våra liv.    

       Det finns förstås ett annat alternativ. Kanske är konsekventialismen inte alls oförenlig med personlig integritet? Konsekventialisten kan, lite förenklat, reagera på två sätt gentemot integritetsinvändningen. Han kan acceptera att hans teori är oförenlig med personlig integritet och därmed hävda att integritetsinvändningen är ohållbar: att leva upp till konsekventialismens krav kan betyda mycket stora offer för agenten, men vem har sagt att moral skall vara en lätt sak?

       Det andra alternativet är att hävda att konsekventialism är förenlig med personlig integritet. Att försöka handla i överensstämmelse med konsekventialismen i varje situation verkar lätt kunna leda till kontraproduktiva resultat och ett mindre ihärdigt försök på att konstant handla optimalt kan i det långa loppet ofta visa sig vara mer produktivt. Konsekventialisten kan - utan att uppge sitt riktighetskriterium - hävda att det finns goda konsekventialistiska skäl att ofta i vardagslivet inte  tänka eller handla konsekventialistiskt. Denne konsekventialist -  vi kan kalla honom den indirekte   konsekventialisten - kan också hävda att personlig integritet är något vi bör försvara eftersom det är mycket möjligt att personer med en stark integritetskänsla är mindre benägna att utföra grymma och meningslösa handlingar och att de utan tvivel kommer att leva mer värdeproducerande liv än personer med mindre eller helt utan integritet. Den indirekte konsekventialisten kan, verkar det som, ge personlig integritet en plats i sin teori genom att hävda att den har ett mycket viktigt instrumentalt värde.[12] 

      Det är en empirisk fråga vilka typer av karaktärsdrag, dispositioner, motiv och regler som i praktiken på längre sikt ger de bästa konsekvenserna - i princip skulle det till och med kunna visa sig att det finns mycket goda konsekventialistiska skäl att anpassa sina handlingar till  ett deontologiskt moralsystem. J.Dancy ger ett exempel på hur den indirekte konsekventialisten resonerar:

 

If we would create less value by aiming to maximize value, then we should  aim for somthing else instead. The question what we should aim for is an empirical question, but a good possibility is that we should be the sorts of persons who are directly concerned for our own projects ...[13]

 

     En del indirekta konsekventialister[14] påstår att vi gör bäst i att fortsätta våra liv som vanligt och att integritetsinvändningen inte är någonting annat än ett argumentatoriskt luftslott. Det första man kan fråga sig är om en konsekventialist (i  vår aktuella värld) verkligen konsistent kan mena att vi (i stort sett) kan leva vidare som förut. Den andra och på sitt sätt viktigare frågan kan ställas på följande sätt: förutsatt att konsekventialisten kan visa att hans teori kan acceptera och ge plats åt personlig integritet, har han därmed tagit udden av integritetsinvändningen? Att integritetsinvändningen verkar rymma två aspekter kan skapa en misstanke om att en sådan slutsats är förhastad. Kanske landar konsekventialisten på det riktiga svaret av fel skäl. Det kan visa sig att integritetsinvändningen riktar sig lika mycket mot vad jag här kallat indirekt konsekventialism som mot mer direkta former av konsekventialism. Det kan visa sig att viktiga aspekter av integritetsinvändningen har sina rötter i en djupare, underliggande invändning: en invändning som handlar om vad det överhuvudtaget innebär att vara en människa.

 

 

 

 

2. KONSEKVENTIALISM.

 

      I detta avsnitt skall jag ge en något mer detaljerad och omfattande framställning av konsekventialismen än den läsaren gjorts bekant med i hittills, samtidigt skall jag försöka ta fasta på de aspekter av teorin som är relevanta för denna uppsats. Jag är uteslutande sysselsatt med handlingskonsekventialism och jag ignorerar för tillfället mer indirekt konsekventialistiska överväganden som t.ex. hur trovärdigt det är att hävda att man bör eftersträva ett optimalt handlande i varje situation.

       Konsekventialistiska teorier hävdar att om någonting är gott, så bör det maximeras. Vidare är det det överordnade goda som bör maximeras.[15] Om man exempelvis vill hävda att det goda bör identifieras med lycka och frånvaron av lidande så är vi alla förpliktade att skapa en värld där det finns så mycket lycka och så lite lidande som möjligt. Grundtanken bakom de konsekventialistiska teorierna är svår att förneka: en värld är bättre ju mer av det goda som finns i den, och det är irrationellt att föredra en värld som har mindre av det goda framför en som har mer.

      Huvudtanken i de konsekventialistiska teorierna kan formuleras på följande sätt:[16] 

 

             

                     En handling H är moraliskt riktig om och endast om

                     den frambringar mer av (eller minst lika mycket som)

                     det goda än någon alternativ handling.

 

     Det relevanta är alltså endast konsekvenserna av våra handlingar[17] och inte med vilket motiv eller med vilket sinnelag de är utförda eller om vissa typer av handlingar betraktas som onda eller moraliskt förkastliga i sig själva. Vidare bör vi utföra den handling som har de bästa  konsekvenserna: de flesta konsekventialister brukar avvisa tanken om att det skulle finnas mer eller mindre riktiga handlingar - endast en handling är riktig i varje given situation och det är den som frambringar mest av det goda. En sådan handling kallar vi för optimal, andra handlingar är icke-optimala.[18] Vad jag kallat det konsekventialistiska kravet kan nu formuleras således: om H är den handling tillgänglig[19] för dig som frambringar mest av det goda så bör du utföra H (och det kan, en aning övertydligt, tilläggas: i annat fall handlar du moraliskt fel). Vi är alltid moraliskt förpliktade att handla optimalt.

       Konsekventialistiska teorier skiljer sig från varandra genom sina olika svar på vad det intrinsikalt värdefulla består i  - något som många konsekventialister är djupt oeniga om. Detta är inte en normativ utan en axiologisk fråga. Klassiska utilitarister hävdar t.ex. att det enda som har positivt intrinsikalt värde är lust eller lycka, (vad man nu än menar med lust och lycka) men man kan tänka sig många andra alternativ. Man kan t.ex. tänka sig en konsekventialist som hävdar att det enda som har intrinsikalt värde är handlingar som är utförda i enlighet med Kants tredje formulering av det kategoriska imperativet, en sådan konsekventialist skulle följaktligen hävda att det enda som bör maximeras är en sådan typ av handlingar. En del konsekventialister hävdar en eller annan form av pluralism, d.v.s. att det finns flera olika saker som har intrinsikalt värde, t.ex. lycka, kunskap, frihet, jämlikhet o.s.v.

      Diskussionen omkring vad det goda består i är dock inte särskilt relevant när det gäller syftet för denna uppsats[20]  då de invändningar mot konsekventialisten jag här är sysselsatt med är riktade mot den som en teori om hur vi bör handla och hur vi bör rättfärdiga vårt handlande. Det är konsekventialismens krav om att vi alltid är förpliktade att leva och att handla så att vi i största möjliga mån maximerar det överordnade eller objektivt goda som är målet för integritetsinvändningen och inte vilken eventuell innehållsbestämmelse man vill ge av det goda. Jag skall alltså inte - förutom kort i avsnitt 3.2. - gå in på denna diskussion ytterligare i denna uppsats.

      För att få en ännu klarare bild av konsekventialismen kan vi följa P.Pettit[21]  och se hur den skiljer sig från de flesta non-konsekventialistiska moralteorier. Om man föreställer sig att det enda som har intrinsikalt värde är nära personliga relationer så kan man reagera på två sätt gentemot detta värde. Man kan hävda att det är ens ansvar att vörda och värna om det i ens eget liv eller man kan anse att det är ens ansvar att befrämja och arbeta för det rent generellt, d.v.s. att man bör använda sin tid till att arbeta för att så många människor som möjligt utvecklar nära relationer till andra även om följden av detta skulle bli ett sämre och mindre djupt förhållande till de människor som står en själv nära. Konskventialisten hävdar att det andra alternativet är det riktiga: den riktiga attityden till något vi anser vara viktigt är att försöka befrämja och maximera det rent generellt och vi bör vörda och värna om det i vårt eget liv endast till den grad detta bidrager till den generella ökningen av det. Om det av någon anledning skulle vara nödvändigt för befrämjandet av den överordnade ökningen av nära relationer att man var tvungen att behandla den man älskar grymt eller respektlöst så hävdar konsekventialisten att detta är vad man bör göra. Många non-konsekventialister hävdar däremot att åtminstone en del värden bör vördas oavsett om detta leder till  en ökning av dem på ett överordnat plan eller inte. Det kan tyckas ligga något motbjudande i att man inte bara är berättigad utan även förpliktad  att behandla en människa som står en nära respektlöst om detta skulle bidra till att antalet människor som behandlade sina nära med respekt skulle öka.

      Det är lätt att känna sympati för denna kritik men faktum är att här ligger ett stort problem begravet för non-konsekventialisten som i sista hand kan visa sig vara ett starkt argument för konsekventialismen. De flesta non-konsekventialister som menar att vi bör vörda vissa värden i vårt eget liv menar väl också att vi inte bör handla på sätt som kränker dessa värden, d.v.s. de hävdar existensen av agent-centrerade eller deontologiska restriktioner. Om jag hävdar att djupa personliga relationer är något som har egenvärde och om jag menar att den rätta responsen på detta är att jag bör vörda dem i mitt eget liv så menar jag väl också att jag är moraliskt förpliktad att inte kränka dem - inte ens om detta skulle betyda att antalet nära relationer ökade rent generellt. Men just här ligger problemet. Non-konsekventialisten (eller deontologen) hävdar att  ett kränkande av en restriktion R är moraliskt fel; men är det inte inkoherent att hävda att det är förbjudet att kränka R om resultatet av detta skulle bli färre kränkningar av R rent generellt ? Med R.Nozick`s ord: “If nonviolation of R is so important, shouldn`t that be the goal? How can a concern for the nonviolation of R lead to the refusal to violate R even when this would prevent more extensive violations of R?“[22]

      Non-konsekventialistens (deontologens) position är vacklande här. Det verkar inte rationellt att hävda att en restriktion är så viktig och samtidigt inte vara beredd att göra allt för att minimera överträdelser av denna. Detta kan tyda på att det helt enkelt saknas ett rationale för agent-centrerade restriktioner och att konsekventialistens position är den mer plausibla. Konsekventialismen verkar vara mer i överensstämmelse med det rationalitetsideal de flesta av oss accepterar i andra icke-moraliska sammanhang. Non-konsekventialister verkar hamna i den paradoxala positionen att de vägrar minimera de restriktioner de anser inte bör överträdas.[23]

      En annan skillnad mellan konsekventialisten och non-konsekventialisten kan vara viktig att ta upp här. Det är deras respektive förhållande till distinktionen mellan att handla och att underlåta att handla. De flesta non-konsekventialister menar att det är en moralisk skillnad mellan att man under vissa omständigheter  genom aktiv handling förorsakar ett resultat och att man under liknande omständigheter underlåter att handla, även då detta underlåtande får samma konsekvenser som om man aktivt hade förorsakat dem. Enligt non-konsekventialisten är det (i vissa situationer), skillnad på om jag aktivt tar livet av 20 personer och om de dör som ett resultat av att jag har underlåtit att hjälpa dem, jag är moraliskt ansvarig i det förra fallet men inte i det senare.  Men enligt konsekventialisten finns det ingen relevant skillnad här: om jag kan rädda 19 personer genom att slå ihjäl en så har jag handlat moraliskt fel om jag underlåter att slå ihjäl denna enda person och jag är moraliskt ansvarig för de andra personernas död även om det är någon annan som tar livet av dem (denne någon har bestämt sig för att skjuta dem allesamman men om jag går med på hans “specialerbjudande“ och skjuter en av dem så lovar han att skona de 19 andra).[24] De 20 personernas död är en konsekvens av att jag avböjde att slå ihjäl en av dem. Jag kunde ha förhindrat deras död, det stod i min makt att göra det och mitt underlåtande att göra det gör mig, enligt konsekventialisten, ansvarig för deras död. Allt detta följer från det konsekventialistiska kravet att vi alltid bör handla så att konsekvenserna av våra handlingar blir de bästa möjliga. Konsekventialismen medför en doktrin om negativt ansvar vilket innebär att man inte bara är ansvarig för det man gör utan även för det man inte gör. Denna doktrin är självfallet relevant  när det gäller integritetsinvändningen eftersom jag utan tvekan kunde göra många saker för att befrämja det överordnade goda som jag faktiskt inte gör.

      Från ett objektivt och opartiskt perspektiv kan var och en av oss se att vårt liv och vårt välmående inte väger tyngre än någon annans. Att tillskriva mitt eget liv och mitt eget välmående (eller vad det nu kan vara man anser vara det viktigaste) större relevans än andra människors är utifrån detta perspektiv att misslyckas med att leva upp till moralens krav. Enligt konsekventialismen bör det opartiska perspektivet ligga till grund för det moraliskt riktiga handlandet. Detta kan tydligt ses i teorins förhållande till agent-relativa värden. Konsekventialisten förnekar att agent-relativa värden äger någon giltighet i moraliska sammanhang, endast agent-neutrala värden är relevanta för hur vi bör leva och handla. Ett agent-relativt värde utgörs av den vikt en individ tillskriver något (en önskan, ett projekt, en relation till en annan människa) utifrån sitt personliga perspektiv; det genereras av den betydelse någonting har för mig.[25] Ett agent-neutralt värde utgörs av den vikt en persons projekt, önskningar och relationer o.s.v. tillmäts utifrån ett neutralt och opartiskt perspektiv; det värde det bedöms att ha i den konsekventialistiska  kalkylen. [26] 

       Konsekventialisten hävdar att objektivitet och opartiskhet kräver av oss att vi tar andra personers intressen med i våra beräkningar och tillägger dem samma vikt  som våra egna, vilket innebär att vi bör låta ett ideal om agent-neutralitet ligga till grund för våra handlingar. Detta kan uttryckas med Bentham`s berömda ord: “each is to count for one and no one for more than one“.

 

 

 

 

 

 3.INVÄNDNINGEN

 

      Integritetsinvändningen kan formuleras på följande sätt: konsekventialistiska moralteorier är oförenliga med, och utgör ett hot mot, individens integritet därför att sådana teorier kräver för stora uppoffranden av honom och därför att de inte är tillräckligt sensitiva för det han anser viktigt i sitt liv och varför han anser detta viktigt. Detta är oacceptabelt och vi bör därför förkasta eller åtminstone modifiera sådana teorier.

      Jag tror att en sådan generell formulering av integritetsinvändningen infångar det väsentliga i tankegången hos filosofer som Williams, Scheffler och Nagel. Ett av mina syften är, som tidigare nämnt, att försöka visa att det bakom integritetsinvändningen gömmer sig två av varandra till stor del oberoende argument. Detta är ämnet för avsnitt 3.4, men det kan vara relevant att säga några ord om detta redan här.

       Vad är det egentligen som hävdas här? Bör vi förkasta konsekventialistiska teorier därför att de är för krävande, d.v.s. därför att de uppoffringar de kan avkräva oss är för kostsamma? Eller är det snarare så att de bör avvisas därför att de inte lämnar tillräcklig plats till det vi här kallar för det personliga perspektivet, d.v.s. därför att sådana teorier till synes hävdar att vi i sista hand bör utvärdera och legitimera våra handlingar, våra livsprojekt och våra nära relationer till andra människor uteslutande utifrån ett neutralt, opartiskt perspektiv?

       Är detta två av varandra oberoende invändningar? Det finns vissa skäl att hävda att så är fallet. Att en moralteori är mycket  krävande verkar vara fullt förenligt med att den kan vara sann (eller i varje fall den teori vi har starkast skäl att acceptera): om det visar sig att vi har alla skäl att hålla en konsekventialistisk teori för sann men att vi samtidigt uppfattar den som alltför krävande så är det ju på sätt och vis bara synd för oss; vad vi i så fall bör göra är att i största möjliga mån försöka förändra oss själva så att vi kan leva upp till, eller åtminstone närma oss, de krav moralen ställer på oss.[27] Invändningen att konsekventialistiska teorier är felaktiga  därför att de inte lämnar tillräcklig plats till det personliga perspektivet verkar däremot helt oförenlig med dem: en moralteori som endast erkänner agent-neutrala värden är en defekt moralteori och vi bör förkasta eller modifiera den. Felet är att de projekt och de känslor för andra människor (t.ex. den bottenlösa kärleken till ett barn) som på ett naturligt sätt genereras från individens personliga perspektiv enligt konsekventialismen i sista hand bör legitimeras i termer av det för alla sammanlagda goda.

      Jag skall härnäst se närmare på de varianter av integritetsinvändningen vi finner hos Bernard Williams, Samuel Scheffler och Thomas Nagel för att därefter försöka skärpa distinktionen mellan de två argument vi kan härleda från den.

     

     

     

3.1.WILLIAMS.[28]

       

       Det finns vissa saker vi bryr oss mer om än andra. Många musiker har t.ex. upptäckt sin talang och sin glädje vid musiken som mycket unga och under år av hårt arbete med ett instrument har de utvecklat en djup identifikation med denna aktivitet; detta är till en mycket stor del vad deras liv handlar om. Williams kallar sådana typer av engagemang för individens grundprojekt . Man kan ha som sitt grundprojekt att göra en annan människa lycklig, att ge en god uppfostran till sina barn, att skriva en bok, att bli världens bäste fotbollsspelare o.s.v.[29]  Det är sådana grundprojekt som , enligt williams, gör en människas liv meningsfullt och ger honom skäl att leva vidare: “ The point is that he wants these things, finds his life bound up with them, and that they propel him forward, and thus they give him a reason for living his life."[30]

      Williams invändning mot konsekventialismen är att den reducerar individen till en sorts funktion mellan ett input av allas projekt och ett output av optimalt handlande och att den därmed på ett oacceptabelt sätt och till en mycket hög grad alienerar honom från sina handlingar och i princip eliminerar hans rätt att fullfölja sina grundprojekt. Konsekventialismen kräver att individen skall sätta sina grundprojekt till sido närhelst detta påkrävs av den konsekventialistiska kalkylen. Williams hävdar att detta är en absurditet:

 

        It is absurd to demand of such a man, when the sums come in from                      

       the utility network which the projects of others have in part determined 

       that he should just step aside from his own project and decision and               

         acknowledge the decision which utilitarian calculation requires. [31] 

 

     Om jag förstår Williams rätt så ligger denna absurditet i att agenten, om han handlar som konsekventialismen kräver och åsidosätter sina projekt, “tvingas“ handla på ett sätt som han inte kan identifiera sig med och att den således undergräver hans integritet och utgör ett hot mot det som ger hans liv mening. Att hävda att agenten alltid bör utföra den handling som utifrån ett neutralt perspektiv har de bästa konsekvenserna

 

   ...is to neglect the extent to which his  actions and his  decisions have to

         be seen as the actions and decisions which flow from the projects and

         attitudes with which he is most closely  identified. It is thus, in the most   

          literal sense, an attack on his integrity.[32]

 

      Jag tror att Björn Eriksson har rätt när han skriver att tanken om att agenter (normalt sett) har rätt att värna om sin integritet och det som ger deras liv mening, är en tanke som kan ses som en fundamental intuition i Williams etiska tänkning.[33]  Williams sätt att framlägga saken är mycket övertygande och många av oss är väl böjda att hålla med honom: det verkar absurt att en person som har djupa emotionella band till sina närmaste och som vidare är djupt engagerad    i ett eller annat projekt skulle vara förpliktad till att uppge allt detta därför att befrämjandet av det överordnade goda kräver det. Men det kan ses som ett problem för Williams position att han inte ger något egentligt argument  för varför kravet om att offra sina egna grundprojekt för det överordnade goda skulle vara absurt. Är det tillräckligt att appellera till den intuition och starka övertygelse som de flesta av oss har och som förmodligen baserar sig på att vi skulle uppleva det som horribelt om någon plötsligt krävde av oss att vi från och med nu skulle bortse ifrån och uppge allt som gav vårt liv mening och endast handla för det överordnade, gemensamma goda?

      Det verkar i varje fall som om Williams menar att vi inte behöver ge något ytterligare argument för vår övertygelse att vi har rätt att värna om våra grundprojekt och våra nära relationer till andra människor.[34] Dock finns det, som Eriksson också påpekar[35], ett argument för dessa intuitioner som går ut på att konsekventialisten själv bör erkänna att det finns starka konsekventialistiska skäl för att människor bör vara upptagna av sina egna grundprojekt (detta är ju också vad en del konsekventialister hävdar) och att detta gör konsekventialismen självupphävande: den leder till bortvittrandet av dispositioner agenten borde ha enligt konsekventialismen. Man kan inte vara både konsekventialist och non-konsekventialist på samma gång ( ungefär på samma sätt som man inte kan vara spontan och helt medveten om att man är spontan på samma gång).[36] Det är tvivelaktigt om detta argument kan användas i detta sammanhang eftersom det förutsätter att en konsekventialist kan dela Williams fundamentala intuitioner, men detta är ju inte fallet. Detta är ett argument mot mer indirekta former av konsekventialism ( det är också så Williams använder det), men som ett argument för Williams grundintuitioner verkar det inte fungera särskilt bra. Vad Williams vill visa är ju att dessa intuitioner är trovärdiga i sig själva och oberoende av om de accepteras av en konsekventialist eller inte, och det kan knappast vara ett argument för dessa intuitioner att konsekventialisten inte kan inkorporera dem i sin teori utan att göra den självupphävande.[37]  Kanske kan man se på Williams invändning som en uppfordran till konsekventialisten att reflektera lite mer över sitt personliga liv och de relationer han har till de personer som står honom nära.

      Williams position medför i vilket fall som helst att agenter har rätt att handla utifrån de projekt de identifierar sig med, även om detta skulle komma i konflikt med konsekventialismen. Sagt med andra ord: han hävdar att vi är moraliskt berättigade att handla icke-optimalt vilket innebär att han också bejakar existensen av moraliskt sanktionerade valmöjligheter.[38]

 

 

 

 

 

 

 

 

3.2. SCHEFFLER

    

     Schefflers utgångspunkt är ett accepterande av en fundamental aspekt hos konsekventialismen: han hävdar att tanken om att man alltid har rätt till  att utföra den handling som har de bästa konsekvenserna är - som han kallar det - “djupt plausibel“. Denna ståndpunkt är ekvivalent med ett avvisande av agent-centrerade restriktioner och Scheffler avvisar också vad han kallar fullt agent-centrerade moralteorier: moralteorier som inkorporerar både  agent-centrerade restriktioner och agent-centrerade valmöjligheter.[39]  Men även om han accepterar tanken om att man alltid har rätt att handla så att man maximerar det överordnade goda så vänder han sig emot det konsekventialistiska kravet om att man alltid är förpliktad att göra det. Även Scheffler anser att konsekventialismen har ett (i varje fall prima facie ) problem med personlig integritet.

    Han anser däremot att Williams invändning inte är formulerad på ett tillfredsställande sätt. Om integritetsinvändningen tolkas som en invändning mot att agentens projekt i princip  kan åsidosättas, d.v.s. att man kan kräva dem åsidosatta om saker och ting bedöms som tillräckligt dåliga från ett objektivt perspektiv, så måste den ses som en invändning mot nästan alla icke-egoistiska moralteorier. Scheffler menar att man kan tolka Williams invändning mot konsekventialismen (eller utilitarismen)  på detta sätt[40]  och som en distinkt kritik av konsekventialismen verkar det mycket riktigt otillfredsställande. Han föreslår att man omformulerar invändningen så att den kan ses som en mer direkt invändning mot konsekventialismen:

 

It should be seen as arising not in response to utilitarianism`s insistence on the in-principle dispensability of the agent`s projects, but rather in response to the discrepancy between the way in wich concerns and commitments are naturally  generated from a person`s point of view quite independently of the weight of those concerns in an impersonal ranking of overall states of affairs, and the way in wich utilitarianism requires the agent to treat the concerns generated from his point of view as altogether dependent for their moral  significance on their weight in such a ranking.[41]

 

    Det är alltså oöverensstämmelsen mellan den vikt agenten ger sina projekt och nära relationer utifrån sitt personliga perspektiv och den vikt han enligt konsekventialismen  bör ge dem som enligt Scheffler är grunden till integritetsinvändningen. Problemet är att människor bryr sig om och är upptagna av sina projekt ut ur proportion  till den vikt dessa tillmäts i den opartiskt grundade kalkylen medan konsekventialismen kräver att de skall bry sig om och ge energi till dem i strikt proportion  till den vikt de bedöms att ha i denna kalkyl. Om konsekventialismen ger upphov till denna oförenlighet mellan agent-relativa och agent-neutrala värden utgör den utan tvivel ett hot mot agentens integritet: om det krävs av honom att han skall behandla allt det han djupast håller av och identifierar sig med i strikt proportion till den vikt det tillmäts ha utifrån ett objektivt och opersonligt perspektiv, d.v.s. om det krävs av honom att han skall anlägga en fullständigt objektiv och opersonlig synvinkel på sitt eget liv, så verkar den ofrånkomliga följden av detta bli att han alieneras på ett mycket allvarligt sätt från sig själv och sina handlingar. Integritetsinvändningen uppstår som en reaktion på det konsekventialistiska begreppet om rätt handlande som kräver att man i varje situation bör handla optimalt, d.v.s. att man bör utföra den handling tillgänglig för en som producerar mest av det överordnade goda.[42]  

    Vad Scheffler nu föreslår är en modifiering av det konsekventialistiska riktighetsbegreppet, en modifiering som resulterar i en teori som ger plats till personlig integritet. Detta uppnår han genom att införa, vad han kallar ett agent-centrerat prerogativ : ett prerogativ vars funktion består i att ge agenten möjlighet till att värna om och fullfölja sina projekt och personliga relationer ut ur proportion till den vikt dessa har tillskrivits i den konsekventialistiska kalkylen. Det agent-centrerade prerogativet ger alltså agenten möjlighet att tillskriva sina egna projekt en relativt större vikt än den han tillskriver andras och detta befriar honom från att i varje situation inta ett opartiskt perspektiv och handla utifrån detta. Den praktiska konsekvensen av detta är att agenten är moraliskt berättigad att utföra icke-optimala handlingar; det agent-centrerade prerogativet etablerar existensen av valmöjligheter genom att förneka att man alltid är förpliktad till att utföra de handlingar som har de bästa konsekvenserna. Prerogativet skall,  enligt Scheffler, närmare bestämt fungera så att det ger möjlighet till

 

...each agent to assign a certain proportionally greater weight to his own       interests than to interests of other people. It would then allow the agent to promote the non-optimal outcome of his choosing, provided that the degree of its inferiority to each of the superior outcomes he could instead promote in no case exceeded, by more than the specified proportion, the degree of sacrifice necessary for him to promote the superior outcome.[43]

 

     Det kan verka som om det agent-centrerade prerogativet vilar lika mycket på en intuitiv motvilja mot konsekventialismen som Williams invändning: konsekventialismen leder till en underminering av personlig integritet, detta är oacceptabelt och det bästa vi kan göra är att införa ett prerogativ som berättigar agenten att i vissa tillfällen handla på ett utifrån konsekventialismen icke-optimalt sätt och därmed ge honom möjligheten att värna om sin integritet. Men Scheffler hävdar att man faktiskt kan ge ett underliggande rationale för det agent-centrerade prerogotivet. Att ha ett subjektivt, personligt perspektiv på saker och ting är en del av personers natur , det är en del av vad det överhuvudtaget innebär att vara en person . Det verkar som om konsekventialismen ignorerar detta drag hos personer och en moralteori som inte kan ge plats åt detta faktum måste betraktas som allvarligt defekt. Den poäng Scheffler vill komma fram till är att en moralteori för att vara trovärdig måste avspegla eller reflektera det faktum att  människor har ett personligt perspektiv på världen och på sitt liv som är oberoende av - och många gånger oförenligt med - det perspektiv som konsekventialistens ideella observatör har.[44] Detta är just vad det agent-centrerade prerogativet gör; det utgör helt enkelt ett rationellt sätt att ta personers natur i beaktande på. Så till skillnad från Williams kan Scheffler hävda att han har funnit ett underliggande rationale för sitt agent-centrerade prerogativ. Den teori som är resultatet av ett inkorporerande av ett agent-centrerat prerogativ och ett avvisande av agent-centrerade restriktioner kallar Scheffler för en hybridteori..

      Scheffler överväger dock ett, vid första anblicken, övertygande konsekventialistiskt svar på kritiken att teorin inte tar det personliga perspektivet på allvar. Det står öppet för konsekventialisten  att hävda att han kan ta personers natur som  varelser med ett personligt perspektiv på allvar genom att från en neutral ståndpunkt erkänna hur viktigt det är för agenten med personliga relationer och fullföljande av grundprojekt: om personliga relationer och fullföljande av grundprojekt är så viktiga kan konsekventialisten erkänna detta och den mest plausibla reaktionen på detta erkännande är enligt honom att maximera antalet personer som på ett tillfredsställande sätt fullföljer dessa projekt och värnar om sin integritet. Det kan faktiskt tyckas som om en konsekventialistisk teori ger mer vikt till det personliga perspektivet än en hybridteori i Schefflers tappning. Scheffler kallar detta konsekventialistiska framgångssätt för “the maximisation strategy “. Sin egen strategi - som innefattar det agent-centrerade prerogativet - kallar han “the liberation strategy“. Utan att vilja avgöra vilken av dessa strategier som ger mer vikt  till det personliga perspektivet, så noterar han att de är inkompatibla: liberationsstrategin ger personer rätt att ombesörja sina projekt ut ur proportion till den vikt dessa bedöms att ha utifrån ett neutralt perspektiv; maximeringsstrategin kräver att de skall bry sig om sina projekt i strikt proportion  till den vikt dessa ges utifrån ett opartiskt perspektiv. Så konsekventialistens maximeringsstrategi ger ingen plats till det personliga perspektivet per se, individen är fortfarande förpliktad att delta i det stora maximeringsprojektet.

      Schefflers ovilja mot att ta ställning här kan upplevas som ganska otillfredsställande och en aning förbryllande. Han säger att hans syfte inte är att visa att hybridteorier är överlägsna konsekventialistiska teorier men snarare att visa att man kan ge ett underliggande rationale för det agent-centrerade prerogativet oavsett om konsekventialisten kan avvisa integritetsinvändningen eller inte. Det borde dock inte vara en total feltolkning av hans position att säga att han faktiskt föredrar  den hybridteori han lägger ner så mycket möda på att utveckla, framför en konsekventialistisk teori. Så vi kan, med en viss försiktighet, säga att enligt Scheffler bör konsekventialismen avvisas därför att den inte erkänner det personliga perspektivet qua  personligt perspektiv; konsekventialismen är inte på ett tillfredsställande sätt sensitiv för vad det innebär att vara en person och i sitt krav på att människor skall anlägga ett opersonligt perspektiv på sina djupaste engagemang i andra människor och i sina livsprojekt - engagemang som genereras och vidmakthålls utifrån individens eget perspektiv - utgör den ett hot mot deras integritet. Vi skymtar här distinktionen mellan de två argument jag omnämnde i början av detta kapitel: (1)konsekventialismen kräver alltför mycket av oss, vi får betala ett för högt pris om vi skall efterleva de krav den ställer på oss, teorin underminerar människors integritet; (2) konsekventialismen ger inte på ett tillfredsställande sätt plats till det personliga perspektivet därför att den genom att hävda den neutrala och opartiska ståndpunktens absoluta förrang överser det viktiga faktum att människor (med mycket få  undantag) inte beskådar sina liv från ett sådant perspektiv.

 

 

 

 

3.3. NAGEL.

   

     Thomas Nagel ser etikens centrala problem som bestående i hur man skall förena eller förlika de mål och ambitioner