anmeldt af Tobias Pontara.
Borde vi då inte nöja oss med dessa upplevelser? Vad är poängen med att tala och skriva om musik när "musikens språk" ändå inte låter sig översättas till varken tal eller skrift? Svaret är förstås att även om vi inte kan verbalisera våra musikaliska upplevelser på ett meningsfullt sätt så kan vi ju alltid tala och skriva om musik och om dessa upplevelser. Jens Kjeldsens bok "DEN KLINGANDE ORDNINGEN" (boken är inte översatt till svenska) handlar om musiken och, vågar man påstå, något så ambitiöst som vad musikens väsen är för något. Det är i sanning en bok med höga pretentioner: Kjeldsens projekt är att visa hur vi genom musiken kan öka vår förståelse av vad tid, betydning och medvetande är för något. En av bokens centrala teser är att vi endast kan få en adekvat förståelse av vad dessa begrepp ("musik", "tid", "betydning" och "medvetande") står för - eller vad de innebär - genom att se dem i relation till varandra, låta dem belysa varandra. Denna tes försöker Kjeldsen underbygga med vidlyftiga spekulationer omkring musikens väsen och ändlösa resonemang omkring begreppen "tid" och "betydning". Det behöver i och för sig inte vara något fel på ändlösa resonemang men Kjeldsens spekulationer är problematiska av flera skäl. Låt mig nämna några av dem.
(1) Kjeldsen kallar på flera ställen sitt framgångssätt för en argumentation men i själva verket är det mer frågan om en presentation av en serie intuitioner och (oftast oförståeliga) påståenden än ett egentligt argumenterande. Som ett exempel kan vi se på det han kallar för musikens hermetiska dimension. En hermetisk ordning eller en hermetisk dimension är enligt Kjeldsen ett (betydnings-) system som principiellt stänger sig om sig själv (s.243) och musiken har, säger Kjeldsen, en sådan hermetisk ordning i sig. Inte nog med det: denna ordning, detta hermetiskt stängda betydningssystem, utgör ingenting mindre än musikens essens Vad detta nu än skall innebära så följer det från detta påstående att ett sådant principiellt stängt betydningssystem är principiellt otillgängligt för oss. Det Kjeldsen kallar musikens essens är principiellt otillgänglig för oss. Men vilka skäl kan Kjeldsen då lägga fram för att övertyga oss om att ett sådant principiellt otillgängligt system är en realitet? Vad säger han för att göra sin synpunkt trovärdig? Inte mycket. Bortsett från en misslyckad analogi med svarta hål (vars existens endast kan verifieras indirekt genom den inverkan de har på andra kosmiska fenomen) och ett grundlöst påstående att t.ex. trångföringspassagen i en Bachfuga pekar mot en sådan hermetisk ordning har Kjeldsen ingenting att komma med. Kjeldsens intuitioner är säkert starka men vad har vi för anledning att betrakta dem som annat än fria fantasier. Jag varken hör eller anar någon hermetisk ordning i Bachs fugor eller Mozarts menuetter (jag förstår inte ens vad som åsyftas med begreppet och jag betvivlar att Kjeldsen själv gör det - även om han tror att han gör det). Om det hermetiska utgör den dimension av musiken där " ingen form för insikt är möjlig" (s.357), varför skulle vi då tro på existensen av en sådan dimension? Eftersom begreppen poppar upp ur Kjeldsens penna som popcorn i het olja är det omöjligt att ge en överblick och kritik av dem, vi får nöja oss med detta exempel. Men de flesta av de begrepp som är centrala i hans "argumentation" är så oklart definierade ( om de överhuvudtaget är det) att de skapar en förlamande förvirring snarare än att "kasta ljus" in över något som helst.
(2) Det andra - och minst lika stora - problemet med Kjeldsens bok är att den verkar vara skriven i ett filosofiskt vacum. Detta framgår tydligast i Kjeldsens diskussion omkring semantiska problem. Hans behandling av begreppet "betydning" är helt enkelt inte möjlig att ta på allvar. Vill man säga något substantiellt , och bli tagen på allvar, i denna fråga så måste man uppvisa åtminstone en elementär kunskap om vad som sagts och skrivits av så pass viktiga filosofer som bl.a. Frege, Russel, Wittgenstein, Quine, Davidson och Kripke inom den analytiska filosofin och en filosof som Derrida på kontinenten. Kjeldsens filosoferande framstår här, liksom på en rad andra områden, som direkt dilettantiskt. Man kan få intrycket av att det rum Kjeldsen sitter och filosoferar i är hermetiskt stängt.
(3) Det kanske största problemet med boken är Kjeldsens sätt att skriva och formulera sig på. Man kan fråga sig vilken typ av läsare denna text egentligen vänder sig till. Till fackfilosofen? Bland annat av de ovan angivna skälen är det troligt att utbildade filosofer ställer sig starkt kritiska till Kjeldsens tankegångar. Men det finns andra, mer tekniska, skäl till att förhålla sig avvaktande: boken har ingen litteraturförteckning och merparten av de anförda citaten ger ingen referens till sidnummer, vilket gör det svårt att kontrollera Kjeldsens källor. Härmed inte sagt att en bok om filosofi behöver vara tråkig eller dålig för att en sådan referensapparat saknas ( på detta utgör t.ex. Kirkegaard och Nietzsche utmärkta exempel) men med tanke på Kjeldsens flitiga citerande av andra författare är det rimligt att kräva att han redogör för exakt var han finner sina citat (ännu mer som boken är sponsrad av sådana institutioner som Statens Musikråd och Undervisningsministeriets Tips- och Lottomidler).
Men Kjeldsen kanske vill hävda att hans bok inte i första hand är skriven för den professionelle filosofen utan snarare för den intresserade lekmannen. Det är dock tvivelaktigt om det språk Kjeldsen använder är särskilt väl lämpat för den oskolade lekmannen. Betrakta exempelvis följande lilla stycke som är representativt:
I den praktisk-musikalske fremförelses udmåling eksperimenteres der - med en anden betydning av begrebet - konkret med asynkront oplevede bevidstheders kybernetisk stabiliserende forhold til et system af variabler, der set under en anden type synsvinkel er indbyrdes synkrone. Den musikalske gennemmåling består derfor i at få overblik over de synkrone musikalske variablers indbyrdes belysningsmuligheder for en asynkront oplevende bevidsthed - idet variablerne er begraensede i antal, men kan belyse hinanden på ubegraensede måder i den konkret fortolkende kybernetiske realisering af det givne musikstykke. (s.298).
Detta kan knappast sägas utgöra en strävan efter klarhet i uttrycket (till och med Heidegger hade förmodligen höjt bekymrat på ögonbrynen) och som en text riktad till den intresserade lekmannen är den helt oägnad. Men vem skriver Kjeldsen då för?
Till sist några ord om Kjeldsens tankegångar omkring musiken som en "klingande ordning", som ett välordnat betydningsammanhang. Kjeldsen skriver att "musikens universum" utgör en värld där "allt betyder något": "Musik er en velordnet sammenhaeng, der udfolder sig som ett klingende forlöb i tidens dimension" (s.23). Är detta sant? Tanken om musikstycket som ett välordnat betydningssammanhang där alla delar ömsesidigt belyser varandra kan möjligtvis appliceras på traditionell västerländsk tonalt/funktionsharmoniskt baserad musik och den kan säkerligen också appliceras på Schönberg som varken i sin expressivistiskt-atonala fas eller i sin tolvtonsmusik befinner sig så långt bort från traditionell västerländsk konstmusik och romantikens ideal som många tror. Men hur trovärdig är Kjeldsens "musikdefinition" i förhållande till Boulez och Stockhausens seriella musik i början av 50-talet eller till så kallad aleatorisk (slumpbaserad) musik som den utvecklats av t.ex. John Cage? Är det rimligt att säga att Boulez` Structures I eller Cages Music of Changes utgör betydningsmässiga och strukturellt välordnade utformningar av tidens förlopp? Vad innebär det att säga att delarna i dessa stycken ömsesidigt belyser varandra?Den betydningsdimension Kjeldsen vill ge musiken är så sammankopplad med tonal/funktionsharmonisk musik att han riskerar att hamna inte bara i en etnocentrisk men även en fullständigt orimligt konservativ uppfattning av vad musik är för något. Det är överhuvudtaget svårt att förstå vad Kjeldsen menar med sitt tal om betydningsammanhang i musiken. Det är klart att vi för det mesta upplever det att lyssna till musik som något meningsfullt, men detta faktum är ju helt okontroversiellt (även om det är en mycket spännande fråga varför vi finner musiken meningsfull) och knappast vad Kjeldsen menar. Syftar han då på att vi bör förstå musikalisk betydning i någon sorts analogi till språklig betydning? Men hur fungerar en sådan analogi? Det är omöjligt att förstå vad Kjeldsen menar med sitt tal om musikens betydningsuniversum (om man nu, som sagt, inte vill tillgripa plattityden att vi upplever musik som något meningsfullt).
För att inte göra våld på musikens och "skönhetens befriande mysterium" så bör vi enligt Kjeldsen bl.a. undvika "den självkretsande tankens spekulativa projektmakeri" (s.358). Denna bok förefaller mig att vara ett utmärkt exempel på ett sådant spekulativt projektmakeri.
Tobias Pontara
Publiceret 030701